Att sluta röka är som att bryta upp med en destruktiv kärlek, exakt likadant!
Man vet innerst inne att den här personen inte alls är bra för en, att det inte finns någon positiv eller trygg framtid ihop och att det i slutändan bara kommer sluta dåligt.
Men ändå är det så svårt att bryta upp och lämna, för det finns något där som gör att kemin stämmer så bra..
Det förbjudna är alltid så frestande och så svårt att stå emot.

Jag är expert på att finna något attraktivt i karlar som är helt fel för mig, det kan vem som helst av dom som känner mig intyga.
Så steg 1 i att bryta med mitt omedvetet destruktiva beteende är att göra slut med min första och hittils största kärlek..
Cigaretterna.
Och jag har levt med total avhållsamhet i 12 dagar nu, vilket är det längsta någonsin sedan jag vi träffades för 11 år sedan.

Grattis Miki, du är på god väg!

(Och om det är någon som läser min blogg som har gått igenom ett uppbrott med cigaretter efter 11 år eller liknande, snälla berätta för mig när fan suget går över??)

Jag ska erkänna att det är med blandade känslor jag slutar röka.
Just nu känns det dumt, för innerst inne har jag inte ens viljan.
Och min tillvaro känns från stund till stund så o-fulländad och halv utan att då och då får smita iväg och ta en cigg..
Jag saknar det verkligen, och jag vet inte vad jag ska ersätta det med?
Jag har redan börjat få ångest över alla sötsaker jag stoppar i mig och imorgon kommer jag bokstavligen talat överdriva på gymmet för att upprätthålla balansen..

Men och andra sidan så känns det ju lättare för varje dag som går.
Eller lättare ska jag väl inte säga, för det är inte svårt att inte gå och köpa ett paket, öppna det och tända en cigg.
Det skulle jag aldrig göra när jag kommit såhär långt.
Det jobbiga är hopplösheten och 'ångesten' man känner då man blir sugen, då man ständigt frågar sig själv om man egentligen vill vara en icke-rökare?

Time will tell..