what worries you masters you.
Vi lärde känna varandra för exakt 2 år, 6 månader och 28 dagar sedan.
Den 7 maj år 2006 träffades jag och Anna för första gången. Detta var i drömmarnas land Turkiet, i den magiska staden Alanya. Vi båda hade packat vårt pick och pack och dragit ner till Alanya på obestämd tid för att jobba som festarrangörer.
Vi kände inte varandra utan hade fått en mailinglista på folket som man skulle jobba och bo tillsammans med.
A som i Anna stod självfallet högst upp på listan, så hon vart den enda personen jag addade inför resan.
Och jag tackar ja, det räckte gott och väl!
Under våra 4 månader tillsammans under solen och på nattklubbarna så kom vi varandra väldigt tätt inpå, och upptäckte fortare än kvickt att vi var väldigt lika med samtidigt olika på många saker, och detta resulterade i att ett starkt vänskapsband växte fram.
Kärleken är stor och minnerna är många.
Tiden kom då vi båda, av diverse anledningar och orsaker, beslutade oss för att bege oss tillbaka till Svea rike.
Anna först, och inte långt därefter kom jag.
Månaderna och åren har flytit på och vi var byggt upp två helt olika liv.
Anna omkringfarandes med sin stora kärlek Erik, som livnär sig på sin karriär som hockeyspelare.
Ständigt bloggande om sitt liv och sin vardag, så man har aldrig känt sig icke-delaktig. Med ett brett lager skinn på näsan så förvånar det väl ingen att min tjej har gjort bra karriär. Positionerna hon har haft vid den blygsamma åldern 23 är imponerande.
Nu, bosatt i stuga i Östersund, me 2 katter och ring på fingret. Och HUSTRU om 8 dagar!!
Jag vart dock trött på Sverige fortare än kvickt och följde impulsen och flyttade till Malta för att testa min lycka inom i-gaming. Där vart jag kvar i 1,5 år. Många upplevelser, mycket erfarenhet och oförglömliga minnen och vänner.
Nu, precis hemkommen, kör på i samma bransh men på ett annat företag, gammal glöd svalnar aldrig så jag har dessutom funnit kärleken tillsammans med mitt ex igen. Insallah (som förövrigt, med risk att låta tjatig, ANNA har tatuerat in på ryggen då vi var i Turk).
Hursomhelst, det är bröllop om 1 vecka och jag kom precis på att Anna önskade mig som 'tal-hållare', eller vad det nu kallas? Hålla tal? Jag? Det är som upplagt för ett fiasko! Rapp i käften kan jag vara, om det är på mina villkor och när känslan är den rätta. Men att veta med sig om att man ska prata inför en grupp människor..? Hayır, teşekkür ederim.
Dessutom så är majoriteten av det jag kan dela med mig om högst opassande på ett bröllop.
Jag funderar på om jag har meddelat henne om detta? Så hon inte förväntar sig att jag ska ha en genialiskt speech när jag ankommer..
Ett till dilemma, vad tusan ska jag ha på mig? Och dom har önskat sig resecheckar, men vart dååå? Kan man ge kontanter? Hur full får man bli på ett bröllop utan att det anses ansvarslöst? Jag är förväntansfull! Det kommer bli en riktigt drömdag!
4 timmar kvar att mitt sista nattpass.. Hostar mer än någonsin. Inte så värst trött, och ingen feber men har en enorm händelse som upptar mestadels av mina tankar för stunden..
Tänk om man kunde lära sig av sina misstag? Att ha lite framförhållning, och tänka logiskt och smart..
Min älskling har alltid velat vara en robot, med det menas att stänga av tankar och känslor.
Just nu måste jag erkänna att jag står på hans sida.. Det vore så underlättande om dessa två inslag i livet gick att kontrollera..
Jag har ont i magen..
a state of ill-health..
Emmi, som jag nämnde i föregående email är min raka motsats.
Jag är sjuk en, max två gånger per år. Emmi är sjuk en, max 2 gånger per timme.
Om bieffekten av läkerol är laxerande (som vi nog alla känner till... ) och ca 1 person på 1000 blir lidande av detta, så är Emmi garanterat den personen, bortsett från det att hon får en mycket allvarlig laxernade effekt i form av typ malaria.
Vi är dock väldigt lika på den punkten då det kommer till framförhållning, impulsivitet och framtidsplaner.
Ett inte helt ovanligt scenario är väl det att planera en middag/fika/träningspass(ajuste)/utekväll what so ever, you name it för att sedan ringas dagen efter, observera dagen efter och berömma varandra för hur mysigt och trevligt det var, och att vi absolut borde göra det till en vana! En smula ironi självfallet inblandat då denna middag/fika bla bla bla aldrig vart av.
Det som är så bra med att ha en sån vän är att man vet att det aldrig behöver uppstå en konflik, eftersom detta inte har med att göra att man prioriterar varandra mindre. Det är som pappa och jag, båda två är vedervärdiga på att höra av sig men bara för det så tvekar vi inte på vad vi betyder för varandra.
Och det där med impulsivitet.. Emmi är en mästare. Folk förstår nog inte det, men jag är en riktig helylle-anställd. En dröm-anställd helt enkelt.. Jag skulle aldrig få för mig att sjukanmäla mig om jag inte var väldigt sjuk, komma försent finns inte på världskartan, bakfull på jobbet? Kommer inte på fråga. Lathet osv, existerar inte.
Nej, jag är den som sköter mig exemplariskt och gör mitt jobb till 200%.
Emmi däremot, den kärringen. Hon var lite småpilsk en dag då vi satt hemma i soffan i vår lägenhet på Malta.
Jag skulle jobba nattpass och hon morgonpass följande dag. (Yes, vi jobbade på samma bolag).
Helt var det är så stormas lägenheten av folk som hon ringt dit! Jag blir aldeles till mig och försöker få alla att lugna ner sig, men jag har ingen talan då Emmi trycker ner mig på en stol och trycker in Asti'n i munnen på mig..
Jag vill ju bara gå till jobbet, men Emmi - den rackarn, hon har andra planer..
Hon snor min telefon och skickar ett sms till min chef och meddelar om sjukdom.
Pilsk som hon är så släpar hon, och alla andra in mig på en strippklubb! Jag kan inte tro att det är sant och fortare än jag vet ordet av det.... så vet jag inget mer. Jag är inne i dimman. Igen.. Emmi har lyckats igen!
Detta händer inte bara en eller två gånger..
En annan gång så tvingar hon mig att sjukanmäla mig och gå ut och supa till det i Paceville.
Jag vågar självklart inte säga emot, så jag gör som jag har blivit tillsagd..
Jag har den enorma oturen att springa in i min chef samma kväll, och får en lömskt, varnande ögonkast och ett barsk "I'll see you tomorrow morning young lady!!"
Jag berättar detta för Emmi samna kväll då vi har kommit hem och delar med mig av min ångest och skam över vad som kommer inträffa på kontoret då jag är tvungen att möta min chef.
Emmi brister ut i ett elakt flin och knockar mig med en tom Asti-flaska så jag somnar.
Utan att jag vet om det så stänger hon av mitt alarm och skickar ännu ett sms till chefen där hon meddelar honom om att jag fortfarande är sjuk, och uteblir från min tjänst även nästa dag...
Nu sitter jag på jobbet.. Ett nattpass bakom mig, ett pågående, och ett framför mig.. Jag är sjuk och har feber.. Flottigt hår och mjukiskläder.. Men jag sitter ändå på jobbet.. Inga konstigheter, jag är inte det minsta stolt över mig själv som kämpar mig iväg till jobbet trots det att jag har feber. Världens naturligaste sak..
duplicate accounts..
Jag pratade med min vän Emmi igår och kom in på ämnet blogg.
Jag har ju för tusan en blogg kom jag på, eller rättare sagt två!
Och vad passar inte bättre än att sitta och pula med sin blogg när man jobbar natt?
Magnifikt tänkte jag!
TILLS JAG KOM TILL KONTORET OCH INSÅG ATT JAG VARKEN HAR INLOGGNINGSUPPGIFTER ELLER KAPACITETEN ATT MINNAS VILKEN EMAIL-ADRESS JAG ÄR REGISTRERAD MED!!!!!
.. satan satan satan.
Hur som, nu börjar vi om på nytt och hoppas att jag klarar av att hålla mig aktiv och ge den här bloggen lika mycket uppmärksamhet som det krävs.
