Hittade ett grymt inlägg angående självdestruktivt beteende, även kallat självskade beteende.
Det hon skriver är ingen nyhet, speciellt inte för mig men det var på något sätt ett sådant 10-poängs inlägg som träffade rätt på spiken!
Speciellt med tanke på att hon inte verkar ha det i bagaget, utan bara reflekterar från en anhörigs perspektiv.

Jag skrev ju för ett tag sedan att jag ska ta upp min trassliga bakgrundsstory, måste som sagt bara sätta mig ner och göra det på rätt sätt.
Det är mycket jag har förträngt och glömt så jag behöver kika igenom gamla personakter och dagboksanteckningar, samt prata med alla mina kontaktpersoner som fanns i mitt liv kring den tiden.

Ni kanske har sett mystiska ärr på armar och ben, och vi har alla något i bagaget även dom man minst anar..
Jag känner att jag vill skriva av mig om det för att hjälpa andra som kanske är eller just tagit sig ifrån samma situation, och då pratar vi drog och alkoholmissbruk samt självskadebeteendet.

Även om man inte tror det när man är nere i skiten, men det finns faktiskt en väg upp till ett värdigt liv.
Och jag är så tacksam och stolt att jag fick hjälp att hitta den vägen, för jag har aldrig trivts så bra med mitt liv sedan jag ordnade upp det.
Det känns som om mitt förflutna handlar om en helt annan människa, och när jag läste igenom en av mina dagböcker från tiden på behandlingshem så grät jag..

Jag tyckte så synd om den trasiga och förvirrade lilla tjej som satt och skrev i den boken, och vid den tiden inte insåg hur fel och tragiskt det var..
Hur hon inte insåg att hon behövde hjälp att bli 'frisk' och ändra sitt skeva tankesätt gällande det mesta..
Och den tjejen lilla var jag, för 5 år sedan..

Något som precis slog mig nu när sommaren långsamt börjat stadga sig är att jag har aldrig någonsin varit på en studentskiva!
Jag vet inte om jag ska tycka det är tragiskt eller om jag inte har missat något?
För att vara ärlig så är jag inget stort fan av att gå ut under veckodagarna, men jag vet inte, sådant kanske man uppskattade i den åldern?

Jag hade det lite kämpigt under tonårsperioden och spenderade en längre period på ett behandlingshem tillsammans med ett gäng andra tjejer med diverse problematik.
Det är en lång historia och den kommer jag så småningom berätta här i bloggen, blir så mycket att skriva så det blir förmodligen någon form av avsnitt.
Hittade dagboksanteckningar från den tiden och insåg hur sjukt mycket jag hade förträngt och vad annorlunda jag var som person, tankemässigt.
Framtidsplaner, karriärsmål och realistiska drömmar existerade inte i min vardag.
Pappa har lovat att hjälpa mig att minnas saker och ting, och kommer ge sin input i hur han såg saker och ting.
Kommer bli intressant i och med att jag aldrig har suttit ner och pratat med honom om hur han såg på allt detta.
Man är så självisk och egoistisk i ett pågående missbruk att man inte märker hur illa ens nära far..

Det var en lång och svängig resa, och jag trodde aldrig jag skulle komma dit jag är idag och där kanske vi har en stor anledning till varför jag generellt sätt är så nöjd med livet och tillvaron?
Man ska aldrig ta äkta vänner, bra relation med sin familj, bra ekonomi och sinnesfrid som en självklarhet.
Jag är enormt tacksam för det liv jag lever idag och för dom vänner jag har omkring mig, det finns inte mycket jag skulle vilja ändra på.

Waaah!! Hahaha...

Jag loggade in på en gammal laptop som finns hemma för att kolla en sak och hittar en mapp fylld med massor av bilder från då jag var 16-17 år gammal!
Det måste ha vart det hemskaste jag har sett alltså, hur fan kunde man gå runt och känna sig skön sådär?
Jag trodde på fullaste allvar att jag var king of the world i den åldern, och det känns ju lagom genant nu när man kollar på hur man såg ut, haha!
Som ni märker hade jag en förkärlek till piercings.. Och smink!

Jag bjuder på detta, enjoy! ;)

Hade grova sömnproblem inatt och sov säkert bara 4,5 timme..
Men var ändå uppe vid 06:30 för att gå och träna trots att jag är ledig, världsklass!
Igår tog jag ju liiite för lång sovmorgon (14:00) och vaknade därmed upp med ångest så jag var ju tvungen att göra upp för det..

Var och handlade och åkte därefter hem.
Köpte en ny fruktmix som är till för just smoothies, mango, papaya och ananas tror jag det var.
Spännande, återkommer senare om hur det smakade!

Ikväll blir det lyx-hemma-middag med tjejerna, magen kurrar bara jag tänker på det! :)
Ska få i mig något att äta samt ta en dusch, hörs senare!

Många har frågat mig om vad som hände med min son Alpaçino..

Sorglig historia men jag tar det nu så slipper vi prata om det igen.
Första gången jag träffade Paço var på Onurs väns kafé där han bodde i en pappkartong med noll kärlek och tillsyn.
Han var i princip bara en kund-attraktion men ingen tog hand om honom och det gjorde ont i mitt hjärta att se det.
Nästa gång vi var där så berättade O för sin vän att jag var en överdriven djurvän och tyckte dom var vidriga som hade en hund sådär, så han skämtade om att jag kunde ta honom om jag ville och jag sa direkt ja.
Vad som helst är bättre än att han ska bo där tänkte jag.
Jag hade insikt i att jag en dag skulle lämna Istanbul och att det skulle tillföra komplikationer om jag valde att ta honom med mig, men oavsett vad det slutgiltiga beslutet skulle bli hade han det ändå bättre med mig än hos dom.

Gången efter det då vi besökte stället tänkte jag inte så mycket på det vi ytligt hade pratat om senast, utan satt som vanligt med en sovande liten Paço i famnen medan turkgubbarna satt och pratade och spelade backgammon.
När det var dags att gå och jag motvilligt skulle ge honom ifrån mig så viftade kompisen bort honom och sa att jag kunde behålla honom..
Jag förstod inte om han var seriös och gav O en frågande blick som skrattade och sa att jag fick han om jag ville.

Detta var alltså i början på November som familjen vart komplett.
Jag vart förälskad i Paço från dag ett och namnet kom till för att dom hade tavlor och posters med Alpacino på hela stället..
Det var en sådan fin liten hund som genast tydde sig till mig och Malin.
Han ville ständigt ha uppmärksamhet och ville helst inte sova ensam.
Eftersom han bara var någon månad gammal så var han uppenbarligen inte rumsren och detta ställde senare till problem med hyresvärden.

Hur som helst så bestämde jag mig efter mycket om och men att jag skulle lämna Istanbul i slutet på November.
Jag kollade nogrannt upp hur man skulle gå till väga för att få ta med sig honom och det var först och främst karantän på fyra månader vilket kändes sååå omänskligt (men förståligt).
Utöver det skulle det tas en hel del sprutor med tillhörande intyg och dessa kunde inte tas på en gång utan det krävdes någon månad och vecka i mellan här och där.
Och allt det ovanstående skulle självklart kosta en hel del, och en stor anledning till att jag lämnade Istanbul var för att jag hade vart väldigt oekonomiskt och behövde åka hem till mitt jobb för att styra upp ekonomin igen..

Hade jag fått honom och sedan stannat längre då hade jag på en gång börjat med den processen i säkerhets skull, men jag hann bara med ett läkarbesök och spruta eftersom jag bara hade han i 1 månad.

Det fanns två eventuella utvägar och det var dels att låta Malin eller Onur ta över ansvaret medan jag var i Sverige men det kändes inte aktuellt.
Dels för att hyresvärden hade klagat och sagt att vi under inga omständigheter fick ha kvar hunden i lägenheten och dessutom att Malin hade en förkärlek till att sova.. Läääänge.. ;)
Och att O skulle ha hand om honom medan jag var i Sverige kändes inte heller hundra i och med att han hade en helt annan syn på ett husdjur än vad jag har.
För mig är en hund, katt, häst eller what so ever en del av familjen och bor med familjen.
I hans ögon ska djur hållas utomhus, och ni minns kanske dessutom hur dom behandlade hundarna i trädgården på deras kontor?
ENORMA kampsports-hundar i skitiga små burar utan kärlek, fräsch mat och vatten eller promenader..

Den enda utvägen för mig var att hitta någon som kunde ta honom, och som ville ha honom.
Min goda vän Nilufer jobbar som veterinär i Istanbul så det var den ultimata lösningen, hon la ut en annons och flera personer hörde av sig.
En kille valdes ut som verkade stabil och bra, men sedan några veckor efter att han fått Paço visade det sig att han 'gått upp i rök'.
Nu senast då jag var där och hälsade på ville jag självklart träffa Paço och Nilufer gjorde allt för att få tag i honom men utan framgång..
Våran misstanke är att han höll god min, fick hunden gratis och sedan sålde honom dyrt.
Hundar är nästan 100% dyrare i Turkiet än i till exempel Sverige, och Paço är ju en renrasig fransk bulldog och dom är verkligen inte billiga..

Jag saknar honom enormt mycket! :(
Det är jobbigt att titta på bilder och tänka på honom, så det känns verkligen tråkigt att det blev som det blev men och andra sidan vet jag inte vad jag skulle gjort annorlunda.

den här bloggren kan dra åt jelvette.

Jag saknar Malta så jag vet inte vart jag ska ta vägen!
Förra året kände jag också såhär vid exakt samma tidpunkt, alltså februari-mars..
Och sedan åkte jag ner, hade en kick-ass time och övervägde seriöst att flytta ner igen, been there done that.
Jag saknar livsstilen, vardagen, harmonin och omgivningarna där nere!
Det är massor av vänner som jag också önskar att jag hade närmare mig, dock har väldigt många flyttat.
Festerna var ju inte heller helt fel, men det är absolut inte huvud-anledningen till att jag vill ner, för jag har ju som sagt inte kvar samma partygnista längre.
Kanske beror på att det gick så vilt/vildt (hur tusan stavas det?) till på Malta? ;)
Och house musik är något som verkligen påminner mig om den lilla ön och ger mig flashbacks till Paceville då det var som bäst..
Det är alltid då jag sätter igång och lyssnar på den musiken som jag börjar drömma mig tillbaka och får ryck.

Om 23 dagar är jag på plats och det ska bli HELT fantastiskt!!
En tanke som slog mig nu i skrivande stund är att jag vet exakt hur jag kommer känna då jag ska lämna.

Det är att jag seriöst kommer överväga att åka ner en sväng och köra några månader till.. (Som förmodligen slutar med minst 1 år).
Det är så frestande för livskvalitén är så härlig och avslappnad där nere!
Och sammanhållningen mellan alla är fantastisk, förvisso så har en hel del av mina vänner lämnat men självfallet ersatts av nytt folk och jag vet att jag inte har svårt att lära känna nya människor.

Jaha, vad är för och nackdelarna med detta då?
Nackdelarna det vill säga dom faktorer som talar emot att jag ska flytta ner igen är att jag har ett första hands kontrakt på G i innerstan och det känns som att det är dags att styra upp en lägenhet nu.
Har skjutit på det så länge i och med att jag har bott utomlands och vart allmänt velig med hur jag vill att framtiden ska se ut.
Sedan har jag diverese ekonomiska svagheter som till exempel ett banklån som jag tog innan jag åkte till Istanbul.
Jag ansåg att det är roligare att ha kul under sommaren än att spara, så jag rajjade loss sommaren 2009 och tog istället ett banklån innan jag åkte till Istanbul - 10 points, scooore!
Dessutom har jag har fått en nystart på jobbet och stormtrivs, så det känns dumt att lämna.
Och sist men inte minst så har jag nu stabiliserat mitt psyke och har massor av planer inför sommaren och hösten som jag inte kommer kunna fullfölja om jag flyttar till Malta.

Minns ni föresten att jag skrev för cirka två veckor sedan att jag var nerstämd efter mitt uppbrott med O för att mina framtidsplaner sket sig, och jag kände mig helt vilsen för att jag normalt sett har sååå mycket planer..?
Det tog inte lång tid att komma på massor av saker som jag vill och ska göra.. ;)

Fördelarna med att dra ner till Malta är att det skulle vara drömkul att återuppleva det igen!!
Det kommer absolut inte bli samma sak som det var under 2007-2008, men det finns alla förutsättningar i världen att det kommer säkert bli minst lika kul fast på ett annat sätt och med annat folk.
Nu kanske det låter som om jag inte känner någon alls där nere längre men så är inte fallet, jag har fortfarande massor av vänner som bor kvar där.
Jobb och lägenhet fixar man i ett naffs och sedan är det bara att börja leva.
Av erfarenhet vet jag dock att jag har stora svårigheter att leva ekonomiskt på Malta och det skulle därmed bland annat påverka mitt lån.
Hyran är högre än i Sverige eftersom man bor i superdesignade lägenheter, dessutom behövs det flygbiljetter hem till Sverige med jämna mellanrum, och hemmalagad mat är inte lika enkelt att styra upp som i Sverige. (För oss med noll matlagningskunskaper vill säga..)
Och sedan är det självklart lite skillnad på lönen också..

Hmm, attans det var visst mer nackdelar än fördelar..
Men man ska aldrig säga aldrig, för jag har ju faktiskt inte ännu meddelat min chef om att jag blir kvar här och inte går på min tjänsteledighet som jag ansökte om för någon månad sedan.
Är förvisso dags att göra det nu, och innerst inne vet jag att det smartaste är att stanna kvar här.
Men min resnerver drar i mig..
Vill ju passa på att bo utomlands medans jag är ung och har den möjligheten!


Här snackar vi Malta minnen i musikform...! Lycka! :)

Jack Johnson - Sleep Through The Static
Ben Harper - The Drugs Dont Work
United Ibiza DJ's - Show me Love
United Ibiza DJ's - Uninvited

Självklart finns det enormt många låtar som påminner mig om Malta i och med att jag bodde där i 1,5 år men här är dom som jag lyssnar på just nu.

Nu har jag precis suttit och redigerat lite bilder på Facebook.
Jag tog ju bort alla mina 14 fotoalbum för några månader sedan, men känner nu för att lägga upp bilder igen, dock ett snålare utval.
Det bästa av det bästa helt enkelt..
Jag har precis lagt upp ett Malta album där jag försöker begränsa bilder som ska täcka 1,5 år..
Nostalgi, jag måste tillbaka till Malta pronto!
Det första jag gör den 25'e är att boka in mig på ett flygplan ner till min lilla ö för att rocka loss med goda vänner!

Vi hade en trevlig lunch idag, jag, Maja, Hermine och Sidiqa.
Vi satt och pratade om tonåringar och deras beteende samt hur vi själv var i den åldern.

Jag till exempel var oerhört elak mot mina vänner då jag gick i lågstadiet.
Mina två "bästa kompisar" var höjdrädda så jag tvingade dom att klättra högt upp i träd och sitta där, för att sedan springa därifrån när klockan ringde in så att dom fick ta sig ner bäst dom kunde.
Att ligga på rygg och åka baklänges ner för en lång rutschkana var också en favorit som jag tvingade dom till.
Palla äpplen från gatans suraste gubbe, sno pengar hemifrån för att köpa godis till mig, riva upp blommor ur rabatter i folks trädgårdar etc etc..
Det sjukaste var dock att jag tvingade dom att kalla mig chefen eller härskarinnan, dom fick under inga omständigheter kalla mig vid namn förutom under lektionerna.

Sidiqa berättade en gång då hon av misstag hällde en stor kanna kokhett té över sig själv, för att sedan skylla det på sin syster som fick en utskällning som hette duga.
Maja var alltid skogstokig och förbannad på sin mamma, det räckte med att mamman sa hej och Maja fick en raseriutbrott och kastade allt hon kunde få tag på och bara gallskrek!

Man undrar ju hur tusan man resonerade och tänkte som barn?
Jag minns även att jag ljög väldigt ofta för mina föräldrar, speciellt i högstadiet..

WICKED! Men lite kul, hahah..

Igår när jag tog en after work med kollegorna så fick jag sådan obeskrivlig saknad efter Malta!
Alla av oss fyra igår har vart på Malta, varav tre av oss har bott där och självklart finns det mycket att prata och skämta om då..
Jag kan inte minnas att jag har längtat efter Malta så här mycket tidigare, så nu är jag enormt förväntansfull över att få åka tillbaka och hälsa på!
Vårt nya schema kommer släppas om cirka 1 månad, och då ska semestermöjligheter undersökas ala pronto dela fort som fan - Malta here I come! :)

Livet där nere var overkligt men ack så underbart och fantastiskt!
Jag åkte ner dit på impulsryck och planerade att jobba lite under kanske tre månader för att sedan bege mig mot Turkiet, men jag vart kvar där i 1,5 år..
Alla underbara människor, omgivningen, jobbet som jag stormtrivdes på samt den lätta och bekymmersfria vardagen där nere gjorde livet till en dans på rosor.. :)

Något man alltid kan fördriva tid med är att kolla på auditions från Idol och liknande.
Jag tycker det är sjukt kul, och speciellt roligt är det med kineser som inte kan uttala orden!

Men när någon verkligen blir sårad, så känner jag sådant medlidande..
Speciellt mongon :(

"Nya Agnes.."

Eller den här, klockren!
Notera förändringen i hennes ansiktsuttryck när hon får kritik av juryn.

Spola fram till 1:48 och invänta ansiktsuttrycket.. HAHA!

Det finns ju som sagt endlessly många klipp, men ni hittar dom själva.. ;)
God natt!

Något spännande som har hänt i min värld som jag tänkt dela med mig om..

För cirka 4-6 år sedan så var jag en väldigt strulig och trasig tjej, som hade en del myndigheter i häcken i flera år..
För mitt eget bästa så var inte den smidigaste lösningen att jag bodde hemma, det vill säga i Jakobsberg, så jag vart placerad i en så kallad jourfamilj under en period.
Jag kom oerhört bra överens med mamman i familjen och var henne hack i häl vart än hon gick.
Tyvärr så fick det ett drastigt och tragiskt slut, och sedan dess har jag inte haft någon som helst kontakt med henne.

Jag har en viss hatkärlek till Facebook, men i skrivande stund så måste jag prisa Facebook, för jag hittade henne där! :)
Vi har lite försiktig mail-korrespondens just nu, och kanske blir det så att vi ses över en fika..
Skulle vara kul!
Hon har trots allt varit en väldigt stor person för mig back in the days..