Hemma i min kära säng, slängde mig på den omedelbart.
Nu har jag två lediga dagar framför mig samt ytterliggare en tredje i och med att jag jobbar natt på torsdag och har hela dagen till mitt förfogande.
Det är förvisso kick off med företaget då så det blir full rulle.

Två lediga dagar och inte en sekund oplanerad tid.
Har förvisso bara kvalitétstid med min nära och kära inplanerat, men just nu känner jag bara för att stänga av mobil och dator, dra ner rullgardinen, låsa dörren och isolera mig från allt och alla tills den här så kallade depression har gått över.
Som inte heller riktigt är någon depression.

Min finaste Lina kommenterade i föregående inlägg och skrev några kloka ord som säkerligen helt stämmer;
En helt normal reaktion på allt som har och kommer att hända i ditt liv. Du har varit känslomässigt i upprymd och uppjagad en lång tid. Normalt att vara låg ett tag. Det är bara till att ta det, träna, vila och ta det lugnt. Det går över. //Lina the hobby psykolog

Jag är som sagt ingen låg människa, så jag förväntar mig att denna svacka snart är över.
God natt så länge!

Om ni har missat det så är det val på söndag, och jag måste säga att jag älskar hysterin kring valet men hånflinar verkligen åt nissarna som försöker snoka ut vad alla röstat på för att sedan försöka köra över personerna med sina åsikter och inte kunna acceptera någon annans tankesätt.
Vart man än hamnar så dyker frågan förr eller senare upp, och jag tycker det kan vara intressant att lyssna på alla åsikter och hur man vinklar informationen man mottager på olika sätt.
Ett påstående från ett parti kan ju tolkas olika av olika personer, true?
Och varje fråga gynnar oss alla olika, och det är inget att dumförklara andra för, utan bara att acceptera.
Jag tycker inte att det finns något parti som egentligen är helt ute och cyklar, alla har olika bra åsikter men i det stora hela finns det bara ett fåtal partier som faller mig i smaken.

Jag är inte så superinsatt om jag ska vara ärlig, har tittat på några debatter, läst diverse reklamblad och nu ikväll gjort några tester, men något jag alltid varit övertygad om är vilket block jag tillhör.
SvD's block-test är rätt bra, dom tar upp viktiga frågor som man inte tänker så mycket på, men som man sedan har en självklar åsikt i.

Det ska bli superspännande att se vilket parti som vinner på söndag och jag håller tummarna så som om det vore en fotbollsmatch mellan Fenerbahçe och Galatasaray!

När bladen faller och en stjärna dör
När livet vänder, ska jag ändå be..

Lyssnar på Ted Gärdestad och det fick mig att tänka på min älskade morbror och en tragisk händelse som vände upp och ner på hela min tillvaro i flera år..

Den 27 maj kommer alltid vara en dag då tiden hejdar sig och man funderar på hur världen förändrar sig.
Ibland sker något oväntat som gör att världen aldrig kommer bli detsamma igen..

Den 28 maj 2004 var jag ute och åkte bil med två vänner då jag plötsligt ser mammas bil passera oss, jag var precis på väg att slänga mig på tutan och vinka då jag ser att en främmande man kör hennes bil och hon själv sitter i passerarsätet..
Jag drog genast slutsatsen att det rörde sig om en otrohetshistoria och tände till rejält, men ögonblicket senare ringer hon och ber mig komma hem så fort jag kan.
Jag hör på en gång att det är något som inte står rätt till och ber om att få bli hemkörd på en gång.

Jag hittar min mamma sittande i köket förkrossad, hulkande av gråt och totalt förstörd.
Jag sjönk ner på knä framför henne och tog hennes händer när jag fick höra orden som jag aldrig någonsin kommer kunna radera ur mitt minne..
"Roffe hittades hängande i masten på kullen! Han har tagit sitt liv, han är död!"

Jag har förträngt så mycket från den perioden men jag minns att vi åkte till hans lägenhet dagen efter och fann tre brev uppradade på sängen tillsammans med hans värdesaker och ett tjock kuvert.
Ett brev till hans mor, ett till sina barn och ett till oss.
Och alla hans dagboksanteckningar i det tjocka kuvertet..

Vi gick även upp till kullen där han valde att avsluta sitt liv.
Han hade valt den högsta masten med den vackraste utsikten, och det smärtade oerhört att se hans skor hänga halvvägs upp i masten..
Älskade lilla hjärtat, hur tänkte du den kvällen?
Du måste ha varit så ofattbart ensam och förkrossad..

Jag visste innerst inne att det var planerat för han hade nämnt det så många gånger och jag minns att jag tyckte det var så jobbigt när han förde det på tal.
Det var så svårt att välja sina ord och ge svar på tal, för det fanns tillslut inget att kontra med.
Jag minns att han hade ringt mig bara några dagar innan han gjorde det, men jag svarade inte för jag orkade inte höra på det han skulle säga..
Jag försummade sista chansen att få höra hans snälla, rara röst.
Idag vet jag att jag omöjligen kunde ha vetat och jag har släppt den ångesten, men det var tungt i många år att tänka på hur jag hade ignorerat det där samtalet..

Jag minns att jag ingick en tyst överenskommelse med mig själv där jag tillät mig att sörja, bearbeta och tänka på detta fram tills begravningen, men därefter skulle min Roffe-kammare i hjärtat låsas in, för att finnas där men sällan öppnas med tanke på smärtan den medförde.

Jag grät och drack konstant, oftast ensam.
Både jag och mamma behövde få bearbeta detta på varsitt håll med tanke på att vi gjorde det på olika sätt.
Hon ville prata om det men jag blev bara förbannad när det kom på tal och slöt mig som en mussla.
Jag var arg på mig själv och på min jävla släkt som bara vänt honom ryggen trots hans ständiga rop på hjälp..
Jag ringde hans mobil flera gånger per dag för att få höra hans röst och det slutade ofta med att jag pratade in långa meddelanden på hans mobilsvar.
Trots att jag visste att han aldrig mer skulle svara med sitt "hej min raring" så högg det till i hjärtat varje gång signalerna utbyttes till hans röstbrevlåda.

Begravnigen är filmad och det är jag tacksam över för den minns jag också bara små snuttar från.
Jag har än idag inte fått se filmen men jag känner mig redo för det nu.
Jag satt och smekte hans kind, grät och höll hans kalla hand i över en timme innan jag bokstavligen talat var dragen ut från rummet för att hans barn skulle få ta det sista avskedet innan cermonin startade.

Sen den dagen torkade mina tårar och jag fokuserade snabbt på något annat så fort tankarna på min Roffe kom.
Jag pratade absolut inte om det och vägrade oftast att ens tänka på det.
Det tog mig många, många år att börja acceptera att det var okej att sörja och jag kunde slutligen börja prata om det.
Jag har än idag inte fullt ut bearbetat det men jag tror att jag har läkt.
Om det någonsin går att läka efter ett dödsfall från någon man håller så nära och kär?
Det var länge, länge sedan jag tog mig tillbaka till den här perioden i mitt liv och jag känner verkligen av det.
Det är en sorg och fuktiga ögon, men det är absolut något jag klarar av att leva med.

Tiden läker alla sår, men man glömmer aldrig.


Den här låten sjöng min andra morbrors fru på begravningen och det är en låt som jag än idag inte självmant väljer att lyssna på.
Den är verkligen fin, men det blir lite för mycket..

Bette Midler - The rose

It's the heart afraid of breaking
that never learns to dance
It's the dream afraid of waking
that never takes the chance
It's the one who won't be taken
who cannot seem to give
And the soul afraid of dying
that never learns to live

When the night has been too lonely
and the road has been too long
and you think that love is only
for the lucky and the strong
Just remember in the winter
far beneath the bitter snows
lies the seed
that with the sun's love
in the spring

Jag är i skrivande stund extremt känslomässigt berörd.
Fann av slump en blogg som ledde mig till en andra blogg, och båda handlade om två tjejer som borde ha haft hela sitt liv framför sig.
Både var lyckliga nyblivna mödrar, men fick en cancerdiagnos som slog framtiden i spillror och som var starkare än rättvisan..

Båda dessa unga kvinnor skriver så vackert, detaljerat och utelämnande om sig själva, sitt liv och sin individuella kamp.
Motviljan, frustrationen, sorgen och emellanåt paniken att behöva slitas från världen, sitt barn, sin familj och sin framtid gjorde att jag ärligt talat fällde mer än en tår..
För alla har vi mål, hopp och drömmar och föreställ er att allt detta en dag slås i spillror?

Oavsett hur mycket man vill, försöker, hoppas och kämpar så tror jag tyvärr att ödet är skrivet i stjärnorna och när tiden är inne så måste man ta farväl och gå.
Sen kan jag personligen önska att när min tid på jorden har kommit till det sista kapitlet så försvinner jag helst fort och sorgelöst, utan att hinna reagera.
Jag vill absolut inte behöva vänta in min död i medvetenhet om att jag snart ska somna, fy vad hemskt att behöva planera sin egen begravning.

Anyway, för att underlätta för sina närstående så kan man arkivera diverse önskemål om olyckan skulle vara framme. Det gör man i 'vita arkivet'.

Och själva meningen med detta inlägg, som som vanligt vart längre än jag planerat, var att jag tycker alla kan skänka en slant till cancerforskning.
Det var länge sedan jag bad er skänka pengar nu, känner att det är dags igen.

Klicka in på antingen Cancerfonden eller Barncancerfonden och donera en slant.
Nu har det precis vart löning och jag säger som han i radioreklamen;
Hur skulle du känna dig om du vaknade upp femtio kronor fattigare imorgon?
Det är verkligen ingen summa som gör skillnad för dig, men det gör skillnad om vi alla bidrar..

Jag har hamnat i en ond cirkel dom senaste dagarna där jag konstant tänker på mina ex..
Vad sker?
Alla tre har ploppat upp i huvudet under den senaste veckan, och jag vet inte riktigt vad det beror på.
Jag finner ett litet sammanhang och det skulle isåfall vara att jag träffade var och en under hösten under diverse år.
Och nu är det ju som vi alla förstått snart höst, vilket jag tycker är supermysigt!

Anyway, jag har tampats med alla tankar den senaste veckan och trott jag har blivit galen, hur kan jag börja "sakna" dom nu? Och alla samtidigt, det är ju inte klokt..

Men så slog mig något..
Jag saknar inte dom, as in person, utan jag saknar förmodligen känslan.
För vem älskar inte den?
Så nu klarar jag av att tampas vidare med dom tankarna, i och med att jag vet varför jag tänker som jag gör.
Men det är verkligen lustigt hur årstider kan påverka en så mycket..

Utöver det hittade jag ett klipp som ger mig lyckokänslor!
Jag har aldrig tyckt godis ser godare ut än vad det gör här nedan..
Astrid Lindgren kan verkligen, inte konstigt att hon vart enorm världen över.
Vila i frid du underbara tant :)

Stöd kampen mot steningen av Sakineh med ditt namn här!

• Hon ska ställas i en grop grävd upp till axelhöjd, sen ska stenar kastas på henne, stenar tillräckligt stora att skada henne, men inte så tunga att hon genast dör.

• Det ska ske i staden Tabriz, Iran. Hon heter Sakine Mohammadi Ashtiani och är 43 år. Hon är dömd till att stenas till döds – för en påstådd kärleksaffär med en man.

Jag har uttalat mig om dessa sharialagar förr och orkar inte gå in på det igen, men om män kan bli dömda till döden genom stening på grund av otrohet tvekar jag på med tanke på islams syn på polygami.

Tänk om man en dag stötte på anden i flaskan och fick tre önskningar..

• Vinna 20 miljoner. (Och lära mig flytande klockren turkiska.) (Och kanske kunna styra över mina tankar och känslor också, vore nice..) (Och att Engin Nurşani blir kär i mig.)

• Hitta mr Big pronto. Han bör ha samma inställning till Turkiet som mig, eventuellt vara turk utan stark religös tro. (Att få bättre minne och därmed minnas allt man lär sig, dvs kunna debattera utan att tveka på om det man säger verkligen stämmer..) (Att min M blir frisk.)

• Att allt djurplågeri, hemskheter mot barn, tortyr, ondska samt krig upphör. (Att mina närstående dör efter mig - OBS OBS OBS jag vill för den sakens skull inte dö i förtid.) (Att jag en dag vaknar upp och min snygga tatuering av Shiva är puts väck!)

Vad skulle ni önskat er om ni fick eehmm, tre.. önskningar?

Egentligen borde jag vara i sängs nu, men jag är så upprörd att sova inte kommer på fråga.
Jag har precis tittat på två filmer, varav den sista var The stoning of Soraya M..
Känslan jag hade i kroppen under samt nu efter filmen är obeskrivlig.
Jag känner en blandning av illamående, sorg, frustration och hat.

Jag är inte 110%'igt påläst om religion i helhet så jag tänker inte fördjupa mig så hårt, men hur i helvette kan man vara stolt över en religion som tillåter detta?
Det går inte att förneka att stening enbart förekommer i muslimska länder.
Det går inte heller att blunda för att kvinnan är helt ofattbart underlägsen mannen i islam, och att han har rätten, för att bara nämna en av ett dussin sinnessjuka seder, att gifta sig med mer än en kvinna.
Hon då, har hon också denna rättighet?
Självklart inte, hon är ju kvinna..

Jag sitter inte och förespråkar Kristendomen, för den har också sina fallgropar men inte i närheten så många som islam, och även om dom står nedskrivna i Bibeln så praktiseras dom inte i den utsträckningen..
Det är en allmänn kännedom att en stor del kvinnor i islam är förtrycka, inget snack.

- Om att täcka ansiktet.

- Be om lov för att lämna hemmet.

- Kvinnan bör/får ej sitta med make och hans gäster/vänner.

- Slavinna till maken.

Fråga: Är det tillåtet för hustrun att begära skilsmässa från maken om han planerar att gifta sig med en andra hustru?
Svar: Nej, det är inte tillåtet. Hon måste vara nöjd med det och underkasta sig Allâhs dom. Det är föreskrivet med månggifte. Det är otro (Kufr) att tvivla huruvida det är tillåtet eller inte. Den som gör det beljuger Allâh och Allâhs Sharî´ah.
Den här kvinnan är alltså ålagd att vara nöjd och underkasta sig Allâhs dom utan att hata handlingen och känna vrede.


Surah 2:228
Hustrun har, som sig bör, rättigheter mot mannen motsvarande dem han har mot henne; hans rätt ligger dock ett steg framför hennes.

Surah 2:282
Och tag två av era män till vittnen; finns inte två män till hands, tag då en man och två kvinnor bland dem ni godkänner som vittnen.

Surah 4:3
Om ni är rädda att inte kunna behandla de faderlösa med rättvisa, tag då andra kvinnor som är tillåtna för er till hustrur - två eller tre eller fyra; men begränsa er till en enda om ni inte tror er om att kunna behandla dem alla lika - eller vänd er till någon av dem som ni rättmätigt besitter. Detta gör det lättare för er att undvika partiskhet.

Surah 4:34
Upplever ni uppror från kvinnornas sida, ska ni först tala till dem, sedan (får ni använda negativa uppmuntringar som att) överge dem i sängen, sedan får ni (som sista alternativ) slå dem.

Jag kom på något jag vill ta upp.
- ADHD!

Jag fick min diagnos för cirka fem år sedan om jag inte minns helt fel, har inte mina papper tillgängliga här.
Nu för tiden tänker jag inte så mycket på det, det har blivit till en vanesak men något som precis slog mig är att man förknippar bara ADHD'n med något negativt och har totalt glömt bort att det faktiskt finns en del positiva egenskaper som vi ADHD freaks också besitter.. :)

Anledningen till att jag började googla just nu är jobbrelaterat.
Jag ville bevisa att musik har en påvisad positiv effekt för koncentrationen, och att det är betydligt lättare för vissa att behålla fokusen längre med musik i öronen.
Jag kan självfallet bara tala för mig själv, men jag har mycket lättare för att bli distraherad och okoncentrerad utan musik i öronen och det gäller även när jag tex sitter på tåget och läser min bok, det händer ofta att jag får läsa om hela sidor.

Dom fyra huvudsymptomen på ADHD är koncentrationssvårigheter, dålig impulskontroll, hyperaktivitet och glömska.
Man behöver inte lida av alla dessa för att få diagnosen men jag gör dessvärre det.
Sen har förvisso alla sympton blivit bättre med tiden men jag känner fortfarande av dom med jämna mellanrum och det kan nog min omgivning vittna om.

Som jag tidigare nämnde finns det även en del positiva egenskaper och enligt web4health är det dom följande;
kreativitet, charmerande personlighet, varmhjärtad, bra människokännedom, sinne för humor, snabb att förstå det viktiga, flexibilitet, intuitiv, känslig för den närmaste omgivningen, entusiastisk, passionerad, glömmer bort sina misstag, försöker göra bättre ifrån sig nästa gång samt villig att ta risker..

Och sedan vad jag har fått för släng av dessa kvalitéer kan väl inte direkt jag svara på, men förhoppningsvis är jag berikad med några av dom.. :)

Medicinen som var aktuell var Concerta men eftersom den innehåller narkotikaklassade ämnen sa mina läkare stopp, och detta på grund av att jag har haft ett drogmissbruk för många år sedan (en annan lååång historia som kommer bli publicerad vid ett annat tillfälle).
Då ville dom först att jag skulle gå ytterliggare en utredning för att få medicinen, som skulle ta rätt lång tid men jag hoppade av efter inte så värst många besök, jag hade varken ork eller lust att flänga runt på möten och sjukhus.
Kändes som om jag var klar med det där, och jag kan väl inte direkt påstå att jag heller ångrat det eftersom jag anser att jag fungerar bra utan medicin.

Hörrni, för att uppdatera lite nutid så håller jag på med en mycket spännande sak just nu.
Jag vill, men kan tyvärr inte avslöja något än så länge men om detta går vägen så kommer mitt liv förändras drastiskt! :)
Jag har stora förhoppningar och skulle bli så glad om detta gick i uppfyllelse.
Och ni, mina trogna läsare, skulle få en tredubbelt så spännande blogg att läsa! :)


Jag är en aningen labil efter mina tre veckor i Turkiet eftersom resan visade sig bli något helt annat än vad jag trott från början.
En del av resan var superbra, och en annan del var totalt värdelös så helst vill jag bara filtrera bort vissa saker från mitt minne för att kunna se tillbaka på den här resan med ett leende.

Jag svajjar lite just nu, men känner mig själv och vet att det inte är något allvarligt.
Allt som krävs är tid och tålamod med sig själv och sina tankar, framförallt acceptera att man ibland glider ner i svackor - det är okej, för man tar sig upp fortare än man vet ordet av.
Jag har ett förflutet av att automatiskt stänga av och begrava jobbiga tankar och känslor men jag har lärt mig det bara blir pannkaka i slutändan.
Och dessutom är det bättre att låta jobbiga tankar kommer i små doser än att få en hel mur över sig så småningom!

Snart är mitt nattpass slut, och jag har ett till framför mig därefter är jag ledig i 5 dagar!
Jobbig start efter semestern va? Inte.. ;)

Efter ett pass på gymmet igår gick jag och inhandlade bakartiklar för att baka för första gången på väääldigt många år..
Innan jag hade hunnit påbörja min smet hörde jag världens duns ute på altanen!
Förstod vad det var och sprang ut där jag hittade en stackars skata som flugit in i våran glasveranda och låg och flämtade..
Rusade in och hämtade en handduk för att lägga upp den lille fågeln på en kudde så han kunde återhämta sig..
Stackarn låg där och flämtade och spretade med tungan och jag stod och försökte prata lugnande och bad han överleva, jag var helt skärrad!
Helt plötsligt så jag honom ta ett djupt andetag samtidigt som han spände ut hela kroppen och klorna, och då trodde jag verkligen han kvicknat till och skulle vilken sekund som helst flaxa iväg...

Men så rullade han bak ögonen och hela hans lilla kropp vart helt slapp och död..
Den lilla stackars fågeln dog framför mig!!!! :((

Jag vart så chockad så jag började störtgråta!
Stod där helt ensam och grät i flera minuter och det kändes som om alla skator hade tystnat och tittade på samtidigt som dom hade en tyst minut för sin bror..

Samlade mig, gick ner i garaget och snickrade ihop ett litet kors för att sen gräva en liten fågel-grav bredvid vårt äppelträd..
Lyfte upp hans slappa lilla kropp och begravde honom..

Fy, det var fruktansvärt sorgligt.. :(

Jag såg en sådan söt händelse idag som verkligen värmde mitt hjärta!
En man kom skyndande med sin hund i koppel och stannade till lite fort vid grillen för att få i sig något att äta.
Jag satt och väntade på Eija och Eva så av någon anledning somnade jag med blicken på dom som man kan göra ibland.
När han fick sin mat var det två stora hamburgare varav han gav den ena till hunden och såg till att hunden fick i sig allt innan han högg in på sin..
Jag tyckte det såg sååå fint ut!
Istället för att vänta tills man kommer hem så hunden kan få sitt tråkiga torrfoder köpte han en smaskig hamburgare till sin lurviga vän också! :)
Jag tyckte det var fint gjort, men neggo-syrrorna Larsen var snabba med att påpeka att hamburgare inte är bra för hundar..
Vad fan, slappna av och låt hunden njuta lite! :)

Jag saknar ihjäl mig efter Paço och skulle jag av någon händelse få veta vem som har honom idag så skulle jag göra allt i min makt för att få tillbaka honom!

Riktiga män bakar och lagar mat, helt rätt!
Förut hade jag en helt annorlunda inställning till detta, laga mat och sköta hushållet är ju kvinnans uppgift och jag skulle absolut inte ha några problem med att vara hemmafru.

I nuläget är det absolut inte något jag skulle välja, tristessen skulle verkligen ta kol på mig.
Och varför ska just kvinnan laga mat, städa, diska, tvätta och ta hand om hushållet?
Mannen är väl lika kunnig han, så länge han tar sig tid och ork att lära sig?
Som ni alla kanske har klurat ut så pratar jag framförallt om karlar från mellanöstern nu, och nej, jag drar absolut inte alla över en kant.

Är det inget som förväntas av mig så städar jag gärna.
Och även om jag är kass i köket så gör jag jättegärna en försök att slänga ihop en måltid, så länge det inte förväntas av mig.
Detta gäller allt hushållsarbete som man delar med 'sin karl', så länge han inte tar för givet att detta sköts av mig så gör jag det gärna.
Men så fort kraven och förväntningarna kommer så blir jag rebell och totalvägrar!

Jag har ärligt talat börjat få prestationsångest när jag befinner mig i O's närvaro hemma hos honom, och det stör mig sjukt mycket..
Det får mig att inte alls se framemot eller vilja bo där under mina 2,5 veckor i Alanya nu i Juni.
Jag skulle kunna sträcka mig så långt att påpeka att det till och med är ångestladdat, för det tar emot så mycket att ställa upp och bete mig som någon liten passup på honom!
Det skulle vara så lätt att slippa ångesten, men jag tänker inte anpassa mig till vad han anser är 'rätt'!
Om jag får gäster som ska bo hemma hos mig så är det jag som passar upp på dom, jag förväntar mig inte att dom ska passa upp på mig!

Han har aldrig nämnt något rakt ut men jag kan minsann se vad han tänker, och det irreterar mig sååå!!
Du har egna ben och armar, hämta ditt jävla té själv!!
Jag vet att det förväntas av mig att jag ska passa upp på 'min man', men när det är så blir jag snarare totalt anti och vägrar!
Varför kan inte han passa upp på mig och hämta mitt té??
Återigen, hade det inte förväntas av mig hade jag jättegärna gjort det, med glädje!
Men absolut inte när det blir sura miner om jag inte gör det, gör det själv slappo!

Här har vi en faktor som gör att jag aldrig kommer bli en fulländad turk, för det är väl det ovanstående som förväntas av turkiska fruar?
Nej, jag vill ha jämnställdhet!
Sure, är jag hemmafru så kan jag städa, diska, tvätta och laga mat om jag i utbyte får ett fulltankat kreditkort eftersom jag inte har någon möjlighet att tjäna mina egna pengar.
Däremot tänker jag inte springa runt som ett hushållsbiträde och plocka upp efter min man som om han vore en jättebebis som inte kan ta undan efter sig själv!
Jag tänker heller inte servera honom, om inte han serverar mig lika ofta.
Jag är hans fru, inte hans servitris!

Jag tänker aldrig någonsin göra något för någon annan som känns kränkande eller nedvärderande, och när jag gör saker för honom så är det just så det känns.
Just därför kommer jag aldrig göra det, och därmed framstå som världens sämsta frumaterial, haha!
Who cares?

En artikel som gör mig enormt skadeglad är denna.
Rätt åt dig din sjuke egoistiska rövslickare, brinn i helvete!
Jag behöver inte ens förklara mig närmare, för vem anser egentligen att denna 'underhållning' är okej?
Det är rakt av sadistiskt och jag hoppas att ALLA matadorer och förespråkare för detta går en plågsam död till mötes.
Jag hatar er och önskar att ni brinner på bål eller blir torterade till döds!

Bojkotta Spanien från EU, denna tradition är vidrig och motbjudande, jävla bönder!

Och så har vi ännu en dag med fantastiskt väder, härligt!
Jag märker enorm skillnad, för då det var sol när jag kom hem från Turkiet var det bara piss för det var ju ändå under 10 grader..
Nu när man återigen har vant sig vid det här så uppskattar man minsta lilla vårtecken desto mer!
Som Buddha en gång i tiden sa 'om varje enskild människa kunde se miraklet i en enda blomma skulle hela världen förändras..', vilket är dagens sanning.
Man måste fokusera på dom positiva sakerna i vardagen oavsett vart man befinner sig i världen och i tillvaron.
Som slutsats är jag som vanligt väldigt nöjd med mitt liv, trots att jag hellre önskat att jag vore bosatt i ett varmare land.

Idag är det ju även dagen då jag inleder min karriär som fotbollsproffs, ska bli spännande att se hur det går.
Vill nog inte ens tänka på hur fumlig jag kommer framställas på fotbollsplanen, för det var trots allt mer än 12 år sedan jag slutade spela fotboll.
Ja, har jag spelat fotboll, och nej, jag var inte bäst i laget.

Jaha, då var dagen slut om cirka 1 timme då..
Har vart lungt nu på eftermiddags-kanten, skööönt!
Ska slita som ett djur på gymmet idag tänkte jag, och därefter går jag förbi Oscar och lämnar hans baklava som han så länge tjatat om.. :)

Känner för att komma hem tidigt idag, vill fixa och trixa lite hemma och gärna komma i sängs tidigt!
Ligga i sängen och läsa min drömbok, Twilight.
Har sett filmen tjugoelva gånger och lär läsa boken femhundra.
När (om) jag och O går ifrån varandra för gott ska jag hitta mig en vampyr!

Jag mår lite bättre idag.
Känns fortfarande drygt att vara i Sverige, men vet av erfarenhet att det handlar om några dagar till tills jag kommer in i vardagen och blir nöjd och glad igen.
Trots att jag blir nöjd och bekväm, kommer jag ändå fullfölja planen att flytta utomlands!
Jag är av naturen en väldigt optimistisk och glad människa så om en vecka börjar väl mina "jag är hög på livet" inlägg drösa in igen, wait and see..
Förvisso är ju O involverad i vardagen igen, och karlar gör aldrig livet enklare.

Har massor av jobb att stå i idag och det känns kul, blir mer robot-Miki än hata-Sverige-Miki då.
Ser framemot lunch med Maja, vi har samma tankesätt.
Hon sa upp sig från sin tjänst här på bwin och flyttar tillbaka till Malta om mindre än 2 veckor..

LYX!!!

Och nu fortsättningen på den vackraste och största kvällen i hela mitt liv..

Jag hann berätta om nervositeten som jag upplevde innan han uppenbarade sig, och tro mig - den känslan var inte okej.
Jag var övertygad om att jag skulle svimma vilken sekund som helst, men när han väl kom upp så dog jag!
Jag hörde eller såg inget förutom honom och jag kände att jag rodnade kraftigt!
Känslan var helt sjuk, det var så ofattbart mäktigt!

Konserten var grym och jag var på rosa moln hela tiden!
Jag tröttnade aldrig på att titta eller lyssna på honom, det var magiskt! :))
Det pirrade konstant i magen och jag försökte kontrollera impulsen till att studsa upp på scenen och anfalla honom..

När han sjöng sista låten vilket var den första jag hörde med honom, Gülom, så brast det totalt för mig..
Är man en besatt stalker eller om vi lägger upp det i finare ord, hans största fan, så är det okej att bli sentimental..
Jag höll mig tills jag kom utanför lokalen för att röka, men där så kunde jag inte hålla emot utan började störtböla!!
Förvisso av lycka och glädje, men ändå..
Glädjegråten byttes dock rätt fort ut till sorg-gråt då jag fick höra att Engin hade lämnat lokalen omedelbart efter konsertens slut, och jag som hade blivit lovad att åtminstonde få säga hej och ta ett kort med honom..?

Insåg att det var ett dött lopp och bad tjejerna om att vi skulle åka hem så jag fick sova bort ångesten, men tack och lov övertalade dom mig att stanna.
Bättrade på sminket inne på toaletten och beställde in en till flaska vin.
Mötte inte långt efter det på Hüseyin som var arrangör och frågade om det stämde, vilket det gjorde MEN att han var hemma hos honom och att vi skulle dit på efterfest så fort lokalen var färdigstädad.
Gissa om jag var snabb på att gå in i köket och hjälpa till turk-mamma med disken efter alla 200 personer?

Tre timmar senare satt jag i bilen fylld av förväntan och återigen nervositet över att få träffa min Gud!
Kommer in i lägenheten och går direkt fram till honom på skakande ben och kastar mig om hans ben och börjar böla och skaka om honom!
Eller inte, haha..
Går fram och ger cigaretterna som vi köpt åt honom som han hade bett om, får ett tack och ett leedne och svimmar nästan.
Sätter mig i soffan och får snabbt höra att det är Engins plats, blir nöjd av sittplats-valet och makar över till andra sidan soffan, min plats bredvid Engin är därmed säkrad.
Måste verkligen på toa men vägrar resa mig upp förrän han har kommit och satt sig, och när han väl gör det stannar mitt hjärta och jag blir stel som en pinne.
Glömmer bort att andas och känner att mina händer är helt fuktiga..
Stämningen lättas dock snart upp när han börjar spela på förfrågan.

Natten rullar på och jag hinner båda ta kort med honom (cirka 30 stycken, hehe), prata med honom, filma honom, stirra på honom, skåla med honom osv osv..
Han frågade lite om mig och hur det kom sig att jag var så frälst i hans musik.
Han var väldigt fascinerad att jag som svensk var ett sådant stort fan, och sedan så många år tillbaka.
När jag dessutom bad han spela min låt så fick han en chock igen för den låten är tydligen långt ifrån en av dom populäraste.. :)
Jag tog mig dessutom mod till att föreslå att han inte skulle åka med planet vid 6, utan stanna kvar i Sverige, haha.
UTÖVER det frågade han om jag hade Facebook, och jag ville bara sjunka genom jorden då.
Förstå att jag heter Nurşani där, och dessutom har mailat honom!!! STALKER ALERT!!

När han skulle gå fick jag världens finaste kram och när han stod i hallen innan dom skulle mot Arlanda så böjde han huvudet mellan människorna som stod ivägen och tittade TVÅ gånger och log mot mig, jag glömde dock bort hur man log och stod bara med öppen mun och stirrade.
Tittade återigen rätt på mig och vinkade på väääärldens gulligaste sätt innan han skulle gå..

Hur nöjd tror ni jag var efter den här kvällen?
Hur mycket tankar och känlsor hade jag i mig?
Framförallt, hur overkligt kändes det inte?

Fredagen den 23 April är den finaste kvällen jag någonsin vart med om, och jag kommer aldrig glömma den så länge jag lever!

Förlåt om jag tjatar, men jag är SÅÅÅ LYCKLIG!!!!!!!!
Jag kan inte sluta tänka tillbaka på gårdagen och jag blir helt pirrig i magen och sitter med ett enormt fånigt leende när jag dagdrömmer..
Jag kan inte i ord beskriva hur jag kände mig igår, känslan var helt otrolig och jag har aldrig någonsin känt något liknande.
Jag var igenom ALLA sinnesstämningar igår; stess, förväntansfull, lycka, kärleks-känslor, nervoistet, svimnings-känsla, yrsel, förvirring, likgiltighet, irritation, besvikelse, ångest,  sorg, förtvivlan, overklighetskänsla, HÖG PÅ TILLVARON..
You name it - jag kände allt igår, och ni är säkert inte sååå pass intresserade men jag skriver om det ändå.

Dagen börjades väldigt stressig, hyper-packade och såg med oro hur fort klockan tickade..
Drog till Jakan för en fika med Johanna samt lite små-shopping i form av nödvändigheter inför resan, därefter möttes Emmi och Charlotte upp för att gemensamt ta tåget till Uppsala.
Vi var ännu inte 100 på att Engin skulle ha dykt upp i och med att han missade två plan på morgonen, tack och lov bekräftades detta på tåget av underbara Hüseyin som meddelade om att han var på väg.
Ställde in frisör-bokningen eftersom dom skulle ha typ 900:- för en föning... EEH?

Checkade in på hotellet och lämpade av väskorna där för en runda på stan där lunch, små-shopping och fika med Daniel avhandlades, och därefter vidare tillbaks till hotellet..
Resten vet ni, mängder av Asti samt en självförtroende-killer framför spegeln då det var dags för make-over.
Förmodligen så kändes det så i och med att man ville vara så perfekt som möjligt, eftersom... Ja ni vet varför!!!! :)

När vi anlände till lokalen var jag inte kontaktbar, jag var så sinnessjukt nervös!!
Jag skakade, hade en 100-puls, var helt blöt i händerna och kände yrsel..
Oxfilé-middagen dukades fram men jag var absolut inte kapabel att äta så det var cirka två tuggor.
Tack och lov var han sen, en annan grym snubbe sjöng samt att det var turkisk ringdans vilket resulterade i en lugnade sinnesstämning..
När det väl var dags så stannade dock världen för mig.

>>> LIVE >>> Sitter på flygplatsen, har suttit här sedan 16:00 och druckit vin och myst med Nattan.
Måste koncentrera mig på maten för att sen köra en sista taxfree-shopping därefter boarding.
Hörs och fortsätter på fredagskvällen då jag är på turkisk mark.

Peace and LOVE!!!

Min självdiciplin kan allvarligt talat dra åt helvette!
Fan så less jag blir på mig själv ibland, och det blir vi väl alla när man inte gör som man 'bör' göra?
Den här klassikern att följa hjärta och inte hjärna är jag profesionell på, och det roliga är att jag ger ofta ut råd till andra om hur dom ska förhålla sig till vissa situationer men själv gör jag exakt så som man inte ska göra.. Vadå paradox!
Det är som min träning och kost, och sedan röker jag på det..? Eeeh, koko?

Anyway, jag fick ett email av mr O igår..
Och vi har inte vart i kontakt överhuvudtaget sedan jag lämnade Alanya senaste gången i början på Februari.
Och jag reagerade starkare på det än vad jag trodde om man säger så.
Det klokaste hade ju uppenbarligen vart att inte svara, men och andra sidan så vill jag inte ha några ovänner oavsett om det är ex som inte riktigt har alla hästar hemma.

Nu har en konversation påbörjats, väldigt trevande och artig men med ett rätt stort intresse för vad varandra gör och mår..

Jag säger bara TACK OCH LOV att han bor i Turkiet och inte här, för då hade det bara vart en tidsfråga tills jag vart bränd i form av att slänga mig i hans armar igen.
Det är när det kommer till destruktiva relationer som jag har noll självdiciplin.
Jag vet vad som är rätt och vad som är fel, men 'ofta' (två relationer) blundar jag för det och låter det gå för långt.
Hur som så blir det lättare att stå emot nu när jag är här och han där, men känslomässigt är jag uppenbarligen inte över honom ännu.
Men som sagt, time will tell och tiden kommer så småningom förtella att jag är finito med det där!
Tååålamod och styrka! :)