När bladen faller och en stjärna dör
När livet vänder, ska jag ändå be..

Lyssnar på Ted Gärdestad och det fick mig att tänka på min älskade morbror och en tragisk händelse som vände upp och ner på hela min tillvaro i flera år..

Den 27 maj kommer alltid vara en dag då tiden hejdar sig och man funderar på hur världen förändrar sig.
Ibland sker något oväntat som gör att världen aldrig kommer bli detsamma igen..

Den 28 maj 2004 var jag ute och åkte bil med två vänner då jag plötsligt ser mammas bil passera oss, jag var precis på väg att slänga mig på tutan och vinka då jag ser att en främmande man kör hennes bil och hon själv sitter i passerarsätet..
Jag drog genast slutsatsen att det rörde sig om en otrohetshistoria och tände till rejält, men ögonblicket senare ringer hon och ber mig komma hem så fort jag kan.
Jag hör på en gång att det är något som inte står rätt till och ber om att få bli hemkörd på en gång.

Jag hittar min mamma sittande i köket förkrossad, hulkande av gråt och totalt förstörd.
Jag sjönk ner på knä framför henne och tog hennes händer när jag fick höra orden som jag aldrig någonsin kommer kunna radera ur mitt minne..
"Roffe hittades hängande i masten på kullen! Han har tagit sitt liv, han är död!"

Jag har förträngt så mycket från den perioden men jag minns att vi åkte till hans lägenhet dagen efter och fann tre brev uppradade på sängen tillsammans med hans värdesaker och ett tjock kuvert.
Ett brev till hans mor, ett till sina barn och ett till oss.
Och alla hans dagboksanteckningar i det tjocka kuvertet..

Vi gick även upp till kullen där han valde att avsluta sitt liv.
Han hade valt den högsta masten med den vackraste utsikten, och det smärtade oerhört att se hans skor hänga halvvägs upp i masten..
Älskade lilla hjärtat, hur tänkte du den kvällen?
Du måste ha varit så ofattbart ensam och förkrossad..

Jag visste innerst inne att det var planerat för han hade nämnt det så många gånger och jag minns att jag tyckte det var så jobbigt när han förde det på tal.
Det var så svårt att välja sina ord och ge svar på tal, för det fanns tillslut inget att kontra med.
Jag minns att han hade ringt mig bara några dagar innan han gjorde det, men jag svarade inte för jag orkade inte höra på det han skulle säga..
Jag försummade sista chansen att få höra hans snälla, rara röst.
Idag vet jag att jag omöjligen kunde ha vetat och jag har släppt den ångesten, men det var tungt i många år att tänka på hur jag hade ignorerat det där samtalet..

Jag minns att jag ingick en tyst överenskommelse med mig själv där jag tillät mig att sörja, bearbeta och tänka på detta fram tills begravningen, men därefter skulle min Roffe-kammare i hjärtat låsas in, för att finnas där men sällan öppnas med tanke på smärtan den medförde.

Jag grät och drack konstant, oftast ensam.
Både jag och mamma behövde få bearbeta detta på varsitt håll med tanke på att vi gjorde det på olika sätt.
Hon ville prata om det men jag blev bara förbannad när det kom på tal och slöt mig som en mussla.
Jag var arg på mig själv och på min jävla släkt som bara vänt honom ryggen trots hans ständiga rop på hjälp..
Jag ringde hans mobil flera gånger per dag för att få höra hans röst och det slutade ofta med att jag pratade in långa meddelanden på hans mobilsvar.
Trots att jag visste att han aldrig mer skulle svara med sitt "hej min raring" så högg det till i hjärtat varje gång signalerna utbyttes till hans röstbrevlåda.

Begravnigen är filmad och det är jag tacksam över för den minns jag också bara små snuttar från.
Jag har än idag inte fått se filmen men jag känner mig redo för det nu.
Jag satt och smekte hans kind, grät och höll hans kalla hand i över en timme innan jag bokstavligen talat var dragen ut från rummet för att hans barn skulle få ta det sista avskedet innan cermonin startade.

Sen den dagen torkade mina tårar och jag fokuserade snabbt på något annat så fort tankarna på min Roffe kom.
Jag pratade absolut inte om det och vägrade oftast att ens tänka på det.
Det tog mig många, många år att börja acceptera att det var okej att sörja och jag kunde slutligen börja prata om det.
Jag har än idag inte fullt ut bearbetat det men jag tror att jag har läkt.
Om det någonsin går att läka efter ett dödsfall från någon man håller så nära och kär?
Det var länge, länge sedan jag tog mig tillbaka till den här perioden i mitt liv och jag känner verkligen av det.
Det är en sorg och fuktiga ögon, men det är absolut något jag klarar av att leva med.

Tiden läker alla sår, men man glömmer aldrig.


Den här låten sjöng min andra morbrors fru på begravningen och det är en låt som jag än idag inte självmant väljer att lyssna på.
Den är verkligen fin, men det blir lite för mycket..

Bette Midler - The rose

It's the heart afraid of breaking
that never learns to dance
It's the dream afraid of waking
that never takes the chance
It's the one who won't be taken
who cannot seem to give
And the soul afraid of dying
that never learns to live

When the night has been too lonely
and the road has been too long
and you think that love is only
for the lucky and the strong
Just remember in the winter
far beneath the bitter snows
lies the seed
that with the sun's love
in the spring