Miki al Fakir.

Jag blir knäpp på den här likgiltigheten! Gå över nu, försvinn!
Hellre är jag riktigt ledsen så jag åtminstonde har en anledning att självömka till deppmusik, äta choklad och gråta floder men nu gör jag inte ens det, jag går bara runt som ett skal.
Idag försöker jag med musikterapi i form av Salem al Fakir, det är svårt att inte bli glad av hans låtar.

På kartan är en heldag med min mamma, ska hjälpa henne att förbereda huset inför den kommande försäljningen.
Jag tänker varken kamma håret eller snegla åt sminkväskan.

Later guys.

Snille.



Kommentarer

Kommentera inlägget här:

namn,


mail, (publiceras ej)

blogg,

kommentar,

Trackback