Något som precis slog mig nu när sommaren långsamt börjat stadga sig är att jag har aldrig någonsin varit på en studentskiva!
Jag vet inte om jag ska tycka det är tragiskt eller om jag inte har missat något?
För att vara ärlig så är jag inget stort fan av att gå ut under veckodagarna, men jag vet inte, sådant kanske man uppskattade i den åldern?

Jag hade det lite kämpigt under tonårsperioden och spenderade en längre period på ett behandlingshem tillsammans med ett gäng andra tjejer med diverse problematik.
Det är en lång historia och den kommer jag så småningom berätta här i bloggen, blir så mycket att skriva så det blir förmodligen någon form av avsnitt.
Hittade dagboksanteckningar från den tiden och insåg hur sjukt mycket jag hade förträngt och vad annorlunda jag var som person, tankemässigt.
Framtidsplaner, karriärsmål och realistiska drömmar existerade inte i min vardag.
Pappa har lovat att hjälpa mig att minnas saker och ting, och kommer ge sin input i hur han såg saker och ting.
Kommer bli intressant i och med att jag aldrig har suttit ner och pratat med honom om hur han såg på allt detta.
Man är så självisk och egoistisk i ett pågående missbruk att man inte märker hur illa ens nära far..

Det var en lång och svängig resa, och jag trodde aldrig jag skulle komma dit jag är idag och där kanske vi har en stor anledning till varför jag generellt sätt är så nöjd med livet och tillvaron?
Man ska aldrig ta äkta vänner, bra relation med sin familj, bra ekonomi och sinnesfrid som en självklarhet.
Jag är enormt tacksam för det liv jag lever idag och för dom vänner jag har omkring mig, det finns inte mycket jag skulle vilja ändra på.