Många har frågat mig om vad som hände med min son Alpaçino..

Sorglig historia men jag tar det nu så slipper vi prata om det igen.
Första gången jag träffade Paço var på Onurs väns kafé där han bodde i en pappkartong med noll kärlek och tillsyn.
Han var i princip bara en kund-attraktion men ingen tog hand om honom och det gjorde ont i mitt hjärta att se det.
Nästa gång vi var där så berättade O för sin vän att jag var en överdriven djurvän och tyckte dom var vidriga som hade en hund sådär, så han skämtade om att jag kunde ta honom om jag ville och jag sa direkt ja.
Vad som helst är bättre än att han ska bo där tänkte jag.
Jag hade insikt i att jag en dag skulle lämna Istanbul och att det skulle tillföra komplikationer om jag valde att ta honom med mig, men oavsett vad det slutgiltiga beslutet skulle bli hade han det ändå bättre med mig än hos dom.

Gången efter det då vi besökte stället tänkte jag inte så mycket på det vi ytligt hade pratat om senast, utan satt som vanligt med en sovande liten Paço i famnen medan turkgubbarna satt och pratade och spelade backgammon.
När det var dags att gå och jag motvilligt skulle ge honom ifrån mig så viftade kompisen bort honom och sa att jag kunde behålla honom..
Jag förstod inte om han var seriös och gav O en frågande blick som skrattade och sa att jag fick han om jag ville.

Detta var alltså i början på November som familjen vart komplett.
Jag vart förälskad i Paço från dag ett och namnet kom till för att dom hade tavlor och posters med Alpacino på hela stället..
Det var en sådan fin liten hund som genast tydde sig till mig och Malin.
Han ville ständigt ha uppmärksamhet och ville helst inte sova ensam.
Eftersom han bara var någon månad gammal så var han uppenbarligen inte rumsren och detta ställde senare till problem med hyresvärden.

Hur som helst så bestämde jag mig efter mycket om och men att jag skulle lämna Istanbul i slutet på November.
Jag kollade nogrannt upp hur man skulle gå till väga för att få ta med sig honom och det var först och främst karantän på fyra månader vilket kändes sååå omänskligt (men förståligt).
Utöver det skulle det tas en hel del sprutor med tillhörande intyg och dessa kunde inte tas på en gång utan det krävdes någon månad och vecka i mellan här och där.
Och allt det ovanstående skulle självklart kosta en hel del, och en stor anledning till att jag lämnade Istanbul var för att jag hade vart väldigt oekonomiskt och behövde åka hem till mitt jobb för att styra upp ekonomin igen..

Hade jag fått honom och sedan stannat längre då hade jag på en gång börjat med den processen i säkerhets skull, men jag hann bara med ett läkarbesök och spruta eftersom jag bara hade han i 1 månad.

Det fanns två eventuella utvägar och det var dels att låta Malin eller Onur ta över ansvaret medan jag var i Sverige men det kändes inte aktuellt.
Dels för att hyresvärden hade klagat och sagt att vi under inga omständigheter fick ha kvar hunden i lägenheten och dessutom att Malin hade en förkärlek till att sova.. Läääänge.. ;)
Och att O skulle ha hand om honom medan jag var i Sverige kändes inte heller hundra i och med att han hade en helt annan syn på ett husdjur än vad jag har.
För mig är en hund, katt, häst eller what so ever en del av familjen och bor med familjen.
I hans ögon ska djur hållas utomhus, och ni minns kanske dessutom hur dom behandlade hundarna i trädgården på deras kontor?
ENORMA kampsports-hundar i skitiga små burar utan kärlek, fräsch mat och vatten eller promenader..

Den enda utvägen för mig var att hitta någon som kunde ta honom, och som ville ha honom.
Min goda vän Nilufer jobbar som veterinär i Istanbul så det var den ultimata lösningen, hon la ut en annons och flera personer hörde av sig.
En kille valdes ut som verkade stabil och bra, men sedan några veckor efter att han fått Paço visade det sig att han 'gått upp i rök'.
Nu senast då jag var där och hälsade på ville jag självklart träffa Paço och Nilufer gjorde allt för att få tag i honom men utan framgång..
Våran misstanke är att han höll god min, fick hunden gratis och sedan sålde honom dyrt.
Hundar är nästan 100% dyrare i Turkiet än i till exempel Sverige, och Paço är ju en renrasig fransk bulldog och dom är verkligen inte billiga..

Jag saknar honom enormt mycket! :(
Det är jobbigt att titta på bilder och tänka på honom, så det känns verkligen tråkigt att det blev som det blev men och andra sidan vet jag inte vad jag skulle gjort annorlunda.