Emmi, som jag nämnde i föregående email är min raka motsats.
Jag är sjuk en, max två gånger per år. Emmi är sjuk en, max 2 gånger per timme.
Om bieffekten av läkerol är laxerande (som vi nog alla känner till... ) och ca 1 person på 1000 blir lidande av detta, så är Emmi garanterat den personen, bortsett från det att hon får en mycket allvarlig laxernade effekt i form av typ malaria.

Vi är dock väldigt lika på den punkten då det kommer till framförhållning, impulsivitet och framtidsplaner.
Ett inte helt ovanligt scenario är väl det att planera en middag/fika/träningspass(ajuste)/utekväll what so ever, you name it för att sedan ringas dagen efter, observera dagen efter och berömma varandra för hur mysigt och trevligt det var, och att vi absolut borde göra det till en vana! En smula ironi självfallet inblandat  då denna middag/fika bla bla bla aldrig vart av.
Det som är så bra med att ha en sån vän är att man vet att det aldrig behöver uppstå en konflik, eftersom detta inte har med att göra att man prioriterar varandra mindre. Det är som pappa och jag, båda två är vedervärdiga på att höra av sig men bara för det så tvekar vi inte på vad vi betyder för varandra.

Och det där med impulsivitet.. Emmi är en mästare. Folk förstår nog inte det, men jag är en riktig helylle-anställd. En dröm-anställd helt enkelt.. Jag skulle aldrig få för mig att sjukanmäla mig om jag inte var väldigt sjuk, komma försent finns inte på världskartan, bakfull på jobbet? Kommer inte på fråga. Lathet osv, existerar inte.
Nej, jag är den som sköter mig exemplariskt och gör mitt jobb till 200%.
Emmi däremot, den kärringen. Hon var lite småpilsk en dag då vi satt hemma i soffan i vår lägenhet på Malta.
Jag skulle jobba nattpass och hon morgonpass följande dag. (Yes, vi jobbade på samma bolag).
Helt var det är så stormas lägenheten av folk som hon ringt dit! Jag blir aldeles till mig och försöker få alla att lugna ner sig, men jag har ingen talan då Emmi trycker ner mig på en stol och trycker in Asti'n i munnen på mig..
Jag vill ju bara gå till jobbet, men Emmi - den rackarn, hon har andra planer..
Hon snor min telefon och skickar ett sms till min chef och meddelar om sjukdom.
Pilsk som hon är så släpar hon, och alla andra in mig på en strippklubb! Jag kan inte tro att det är sant och fortare än jag vet ordet av det.... så vet jag inget mer. Jag är inne i dimman. Igen.. Emmi har lyckats igen!
Detta händer inte bara en eller två gånger..
En annan gång så tvingar hon mig att sjukanmäla mig och gå ut och supa till det i Paceville.
Jag vågar självklart inte säga emot, så jag gör som jag har blivit tillsagd..
Jag har den enorma oturen att springa in i min chef samma kväll, och får en lömskt, varnande ögonkast och ett barsk "I'll see you tomorrow morning young lady!!"
Jag berättar detta för Emmi samna kväll då vi har kommit hem och delar med mig av min ångest och skam över vad som kommer inträffa på kontoret då jag är tvungen att möta min chef.
Emmi brister ut i ett elakt flin och knockar mig med en tom Asti-flaska så jag somnar.
Utan att jag vet om det så stänger hon av mitt alarm och skickar ännu ett sms till chefen där hon meddelar honom om att jag fortfarande är sjuk, och uteblir från min tjänst även nästa dag...

Nu sitter jag på jobbet.. Ett nattpass bakom mig, ett pågående, och ett framför mig.. Jag är sjuk och har feber.. Flottigt hår och mjukiskläder.. Men jag sitter ändå på jobbet.. Inga konstigheter, jag är inte det minsta stolt över mig själv som kämpar mig iväg till jobbet trots det att jag har feber. Världens naturligaste sak..