Vad sker sen då? Efter att man har kommit hem igen och vardagen tar start och mörkret kryper sig inpå.. Fy..
Jag har hösten förknippat med sorg. Jag älskar hösten, jag tycker det är underbart mysigt att få börja klä sig i halsdukar, tjockare strumpbyxor, tända ljus och bara se att färgglada träd men trots det så är hösten förknippat med sorg.. Hjärtesorg.

Jag tror att det är lite som placebo effekten, man vart sårad för länge sedan under hösten och känslan sitter i så stark så man förknippar omedvetet och automatiskt nästkommande höstar med den känslan. Och utöver det kanske man omedvetet dras till sådana situationer igen just under hösten? Jag vet att det har vart ett upprepat mönster för mig när jag  har befunnit mig i Sverige, för det är bara här som jag har blivit 'utsatt' för det. Eller tillåtit mig själv? Hur säger man..?

Jag är som en mur nu för tiden, som inte många kommer klara av att riva. Det är både en för och nackdel.. Det är inget jag själv styr över, jag har helt enkelt bara blivit sån allt efter att tiden har gått och erfarenheterna växt. Och nu pratar vi verkligen inte en mur inför vänner eller familj. Vi pratar om det överskattade, kallat kärlek..