- fortsättning på föregående inlägg.

Hur som helst så började paniken spridas och jag fick kalla fötter.. Charlotte som förmodligen inte hade alltför goda tankar om mig tänkte jag inte kontakta, utan den kommunikationen sköttes via Bea och eftersom hon var ute ur bilden så var det bara att stryka den idéen. Tusan.
Anyway, jag beslutade mig för att köra på ändå. Det här skulle inte få hindra mig, och det kunde inte bli värre än att jag fick åka hem och inse att det inte hade varit så lyckat, men som sagt och säger det igen - skam den som ger sig!

Den 6 februari 2007 bar det av mot Arlanda där jag fann en Bea med på tok för mycket och för tunga väskor.
Vi insåg rätt fort att vi borde hålla ihop under resans gång med tanke på mellanlandingen etc.
På Arlanda gick allt som smort, väskorna checkades in utan problem, förvisso med några ögonbryns-höjningar.
På flygresan till Heathrow skålades det i champagne och alla bekymmer var som bortblåsta! Nu var vi äntligen på väg till Malta och framförallt mina problem kändes obefintliga i och med att boende problemet hade blivit löst.
I Heathrow skulle vi byta plan, så vi tog bussen till Gatwick och det var där problemen började..
För att göra en väldigt lång historia kort så var först en Bea's väskor borta så hon skulle ner i källarutrymmen för att leta och skriva på massa papper. Medan klockan tickade.. Efter mycket om och men så dök väskan upp och då var det bokstavligen bara att springa till incheckningen till planet som slutligen skulle ta oss till Malta.
Man är bara tillåten att ha en väska och vikten var inte bara att tala om..
Vi började att rota och slita i sakerna för att på något sätt försöka sortera ut det som var mindre viktigt och kunde slängas. Klockan tickade och jag tror vi vägde väskan säkert 10 gånger innan det slutligen verkade var godkänt.
Tillbaka för att gå igenom säkerhetskontrollen där vi får kalla handen - vart hade ni tänkt göra av väskan där borta? Den kan ni inte bara lämna där... AAAARRRGGGHHH!! Vad gör man? Vad säger man? "Last call" blinkade det på våran flight med röda bokstäver.. Jag minns inte vad som hände efter det förutom att båda sjönk ner på golvet och gav upp.. Resten är en dimma..

29 timmar spenderade vi på Gatwick, snäppet onyktrare. När vi FINALLY kom fram till Malta så kändes det bara overkligt.. Mötet mellan mig och Charlotte kändes inte konstigt på något sätt och vi klickade genast. En varm dusch och att få återberätta resan för någon som inte vart med om helvettet kändes lättande och till slut skrattade vi bara åt det.

Nu skulle det här inlägget handla om Charlotte och när jag läser igenom det så inser jag att jag totalt snöade bort på att beskriva själva resan till Charlotte. Anyway, jag får be om att få återuppta berättandet imorgon.

Tjingeling!