Hej min godingar!
Det är fredag, middagen är precis avklarad och jag känner mig allmänt skön.
Inte förrän nu har jag haft tid att sätta mig ner och föra över bilder till datorn..
Well, förvisso så är allt från igår, men det är tre olika moment.
Vi har julpyssel på jobbet, vi har snölekar samt julfesten - en innehållsrik dag med andra ord! :)

Idag på tåget hem från jobbet så hände en sådan märklig sak..
Det var grova förseningar i trafiken på grund av ovädret, eller om det var någon slags olycka.
Hur som, när tåget anlände så fylldes det upp rätt fort och jag klämde mig in mittimellan en ung mamma i 25-30 års åldern och hennes sjuårige son, varav den andra sonen låg och sov på dom två säterna mittemot.
Alla hade sittplatser så ingen fara skedd.
Men när vi sedan kom till Karlberg så steg det på ett lass människor, bland annat en äldre herre på sextio plus som började gapa och skrika om att någon skulle flytta ungen..

Den här mamman reagerar fort och ställer sig upp och erbjuder sin sittplats till gubben men han står kvar och domderar och ryter om att hon ska ta bort ungen..
Kom igen, sätt dig ner och håll käft?
Till slut gör han det efter diverse svordomar och muttrande.
Vad som kan tilläggas är att detta var inget soc-fall, psyk-fall eller någon drug-addict, utan en helt vanlig herre med portfölj.
(Vet inte om jag ska tillägga att han var svensk, och mamman bar slöja?)

När vi sedan anländer till Sundbyberg så kliver det på ytterliggare fler folk och trängseln blir värre, varav en äldre dam kommer fram och frågar vems barn det är, dock i en trevlig ton!
Då innan den unga mamma har hunnit öppna munnen så börjar gubbjävlen gasta igen och påpekar högt om hur jävligt det är, och att folk borde ha mer pli på sina ungar, jävlar hit och helvette dit.
Han lät som en maskin som bara sprutade svordomar och otrevligheter, så jag vände mig om och bara stirrade på honom.
När den här unga mamman sade ifrån och bad han dämpa sig så vart det värre i stil med "Håll käften med dig din jävla idiot, vem fan tror du att du är? Komma här och säga till mig att vara tyst va?"..
Då kunde inte jag hålla tyst längre så jag vände mig om frågade vad hans problem var, och om han tyckte att det var passande att bete sig sådär offentligt och till någon som han inte kände?
Då bad han mig hålla käft!
Och där mina vänner, där gick han för långt, för sekunden senare så visslade det till i hans öra av örfilen jag utdelade samtidigt som jag sa till honom att man faktiskt ska vara artig mot folk som man inte känner, man beter sig inte så som han hade gjort!
Alla på tåget ställde sig då upp och började applådera och göra tummen upp åt mig...?
Så där satt jag och kände mig som dagens hjälte som ställt upp för den här stackars utsatta mamman och hennes söner..

Innerst inne så höll jag med den äldre damen som frågade om hon inte kunde väcka sin son och ta honom i knät, i och med att folk stod som packade sillar i gångarna mellan säterna..
Men eftersom inget backade upp henne så kände jag det som en skyldighet.
Vad gör man inte för sin medmänniska?