Jag och min vän har suttit ett bra tag hemma och haft djupa disskusioner om att leva med någon närstående som blir alkoholist..
Det är första gången jag verkligen sitter ner och pratar med någon som är i min situation och förstår exakt hur jag tänker och vilka olika faser det finns.

Jag har folk omkring mig som vet på ett ungefär hur det känns, men ändå inte på pricken vart i samma situation.
Att ha känt en person hela livet och vet hur personen fungerar, att ha sett denna person som ens stora trygghet och bästa vän.
Att ha sett upp till den här personen, och alltid velat bli som denna... Snudd på avgudat.
Och allt detta får ett absurt slut då personen i fråga möter fel partner och förändras drastiskt.
Från att vara enormt självständig, framgångsrik, snygg, vältränad, välmående och ha många vänner samt ett innehållsrikt liv till att förvandlas till ett vrak som varken bryr sig om välmående, utseende eller vänner/familj..

Personen jag pratar om hade en gång i tiden många vänner, hon åkte ständigt på diverse träffar och resor för att umgås med sina vänner som verkligen uppskattade att hon följde med.
Och hon var alltid på lika gott humör efter dessa träffar eftersom att dom hade haft det så trevligt.

Träningen var även den en stor del i hennes liv, och hon vart en huvudperson under träningarna och vissa uppvisningar.
Att hon dessutom skulle vara en person som lät sig styras och bestämmas över om än mindre nedtryckt existerade inte!
Hon var självständig och skulle aldrig låta någon trampa på hennes självrespekt eller självkänsla, hon var en stark kvinna!
Jobbet gick bra och hon behövde aldrig någonsin bevisa sin kunskap eller kompetens..

Saker och ting var ständigt på gång i hennes liv, allt ifrån julmarknader, inredning, frisör, middagar, träning, hälsosamma resor och företagsfester.

Hon var min bästa vän som jag kunde prata med allt om, hon förstod mig i allt och hade alltid smarta synpunkter och kunde från gång till gång få mig att ändra syn på saker och ting.
Jag respekterade henne enormt och hennes syn på det som jag pratade om värdesätte jag enormt.
Det hon sa och tyckte var sanning för mig.
Jag visste att hon älskade mig villkorslöst och brydde sig om mig till 110%.
Hon skulle gå genom eld och vatten för min skull, och skulle aldrig någonsin sluta kriga för att få rätt.
- för att hon hade alltid rätt!
När hon gick in för något, så fullförde hon det! Hon var så stark och beslutsam!
Hon var mitt mirakel, min gud och min sanning.

Vad av allt detta finns kvar idag?
Respekt?
Trygghet?
Säkerhet?

Förut när du vart arg på mig så vart jag rädd, för jag vill inte att du skulle vara arg på mig.
Jag visste att jag hade gjort något fel om du vart arg, och jag ville inte göra dig besviken eller arg..
Idag kan du inte bli arg på mig, för det är jag som är den högre personen.
Skulle du bli arg på mig så skulle jag bara skratta åt dig. På ett nedlåtande sätt..
Det finns ingen respekt kvar längre..

Älskar hon mig idag över allt annat? Eller finns det någon som hon hellre föredrar?
Ja det finns det..
Personen som förändrade henne.
Skulle jag be henne välja mellan honom och mig så vet jag tyvärr vad valet blir.
Det har inte hänt en gång att jag har bett henne ge upp detta liv och komma tillbaka till verkligheten och till oss..
Resultatet blir en utebliven kontakt i någon månad och därefter fortsätter allt som vanligt..
Och vanligt idag är inte som det brukade vara.
Dagens verklighet är ett liv i misär..

Helg ut och helg in hemma tillsammans med sin andra hälft, och alkoholen..
Sittande under fläkten i timmar..
Däckade på soffan..
Däckade i sängen eller på golvet..
Sittande på verandan och prata om saker som dom inte minns dagen efter..
Spendera timmar och tusenlappar på en restaurang där dom slutligen blir utkastade ifrån..
Köra fulla, destination skogen eller systembolaget..
Låter det som ett värdigt liv?

Ibland lyxar ni till det och åker på en lyxig resa och spenderar massor av pengar..
Minns ni något, eller raderar alkoholen alla minnen?
Vandrar ni runt på hotellets omgivningar rakryggade och med stolthet?
Eller vinglar ni runt och river ett och annat föremål i eran väg?
Vad tror ni hotelpersonalen tänker om er?
"Wow, dom två som spenderar sjuka pengar på mängder av dyr champagne!"' eller "Fy vilka tragiska ensamma människor, dom måste vara riktigt trasiga själar utan familj.."

Det finns ingen som ser upp till er oavsett hur mycket pengar ni spenderar, ert vidriga och pinsamma beteende gör att folk ser ner på er och tycker synd om er!

Hur kunde det sluta så här?
Det är som dag och natt, som att du har drabbats av schizofreni?
Du är en helt en person jämfört mot den du var..
Det finns inget av dig kvar idag, inget..

För mig är du död. Du har blivit ersatt av en annan person..
En person som jag har väldigt svårt för, och som jag anstänger mig för att acceptera.
Du är inte samma person, och den personen som du brukade vara existerar inte längre..
Det tog väldigt många år för mig att inse att du verkligen hade förändrats på riktigt, och att detta inte bara var en dålig dröm eller period..
År av svek, sorg, maktlöshet, frustration, ilska, hat, förtvivlan..

Det går exakt att beskriva som bearbetningen av när någon väldigt närstående går bort, den enda skillnaden är att du inte har något hopp när någon dör..
Men jag har alltid levt med hoppet om att få dig tillbaka.

Hoppet om att du en dag ska vakna upp och inse vad för surrealistiskt liv du lever och hur ovärdigt det är..
Hoppet om att du en morgon ska vakna med viljan om att få tillbaka din familj som du en gång hade..
Hoppet om att du ska finna styrkan, kraften och viljan att slita dig loss..
För vi står här, med sänkta huvuden och väntar, hoppas och ber på att du ska återvända till oss..
Vi väntar på dig med öppna armar, varför kan du inte se det?
Vi har gjort det i så många år, men du måste förstå att en dag så dör vårat hopp såsom våran villkorslösa kärlek till dig..
Kärleken övervinner tyvärr inte allt, du måste förstå det..
Du sårar oss så omänskligt mycket, men du kan inte se det..

Min vän berättade att det jag går igenom just nu, har hon också vart igenom..
Det finns en tid då man kämpar med hoppet och då man vägrar inse att man har förlorat personen..
Man varken kan eller vill släppa taget..
Men sen kommer tiden då man verkligen inser att det är ett dött lopp.

Jag är någonstans där i mellan..
För mig är du död, och ersatt av en annan person.
Men ingen främling, för jag vet vem du är innerst inne.. Men det är långt, långt inne och den personen försvinner mer och mer för varje dag, månad och år som det går..
Jag har flera gånger trott att jag har kommit över det här och att jag har dig på distans och inte blir sårad eller berörd längre när du ringer på fyllan.. Eller när vi ses då du är på fyllan..
Men det är bara en fasad.
Jag blir fortfarande lika ledsen och förkrossad för jag vill inte tro att det är sant..
Jag låtsas som att jag är van, som att det är min vardag och att det inte berör mig.
Men sorgen och saknaden är en kramp i mitt hjärta som vägrar släppa taget..
Jag slits isär inuti och vill bara lägga mig ner och skrika, gråta och sparka på allt som kommer i min väg..
Då ska just DU finnas där och ta mig i din famn och trösta mig och vagga mig lugn, men vart är du...?
.. Du står ovanför och sparkar på mig.

Det går inte en dag utan att jag ber till Gud om att du ska komma tillbaka till mig.
Jag saknar dig så det svider i min själ..