Vänskap är allt.
Jag har vart rätt igenom lycklig och supernöjd med min tillvaro en bra period nu.
Förvisso är jag en positiv och optimistisk människa och är till största del nöjd med livet, för det är bara jag som kan styra det, och väljer därmed uppenbarligen att se till att livet är kul!
Till stor del har jag mina underbara vänner att tacka som förgyller mig vardag!
Roliga, positiva människor som inte ställer krav eller är negativa!
Alla har vi väl haft vänner, ex-vänner eller bekanta som har tagit mer energi än vad dom ger.
Människor som behöver yttra sig, som ställer krav på vänskapen och förväntar sig både det ena och det andra.
Vänskap är en ömsesidig känsla där man trivs bra i varandras sällskap och ställer upp för varandra automatiskt, utan att man känner ett 'måste' för att den andra personen anser att 'så ska vänskap se ut'.
Sen har vi dom som förväntar sig att folk ska svärma runt den här personen, men han/hon själv gärna ser till att all umgände sker på dennes villkor, inte okej!
Jag är medveten att jag kan vara mindre bra på att höra av mig och arrangera träffar med personer som man inte har sett på länge, och det finns två anledningar.
Antingen är det en person som jag känner att jag inte har lika mycket gemensamt med längre, en person som inte ger mig lika mycket som den gjorde förr eller helt enkelt någon som jag anser har blivit ointressant.
Eller så beror det på att personen i fråga är en kopia av mig, det vill säga dålig på att styra upp.
Jag är absolut inte den som ringer tre gånger om min vän inte ringt alls, någon måtta får det vara! :)
Intresset att ses ska vara ömsesidigt!
Jag satt och kikade lite på allas älsk-hatade Facebook och såg en hel del högst opassande och privata inlägg/statusar om olycklig kärlek, besvikelse på en vänskaps-relation etc etc.
Snälla rara, någon privacy kan vi väl ha?
Jag skulle aldrig över min döda kropp uppdatera min status dag efter dag om hur olyckligt kär jag är, hur besviken jag är på någon vän eller hur tråkigt mitt liv är.
Det är definitivt inget man lägger ut offentligt tycker jag.
Sen är vi ju - tack och lov - inviduella, unika och olika men jag personligen tycker det är patetiskt.
Så nej tack till negativa människor som klagar och tycker synd om sig själva.
Människor som ställer krav, ältar gammalt groll, inte kan ta kritik och som är själviska.
Ja tack till mina supercoola, klockrena, fantastiska och positiva vänner!
Så ingen missuppfattar mitt inlägg så är inte detta någon kritik mot någon, utan bara vädring av tankar.
Jag skulle aldrig spendera tid eller energi på en person jag inte ansåg vara en värdig vän.
Självfallet har vi alla säkerligen period-vänner, men det finns ju uppenbarligen en kemi eftersom man återigen hittar tillbaka till varandra igen.
Jag är så glad att jag är omgiven av mina närmsta vänner, ni får mig glad och ger mig fjärilar i magen över framtiden och alla planer som görs här och där!
Tack för att ni finns, ni vet vilka ni är och jag älskar er!
Jag tar åt mig och tackar tillbaka för att du är en sådan fin vän. Vi har inte känt varandra så länge men jag vet att vi på något sätt kommer att ha kontakt framöver. Och det är en ära att få finnas i din närhet och ta lite av den underbara energi du sprider omkring dig! :)
Jag håller faktiskt helt med! Jag älskar Facebook och Twitter och postar grejer hej vilt, och det finns nog en del som har synpunkter på det.. MEN, för min del så går också gränsen går just vid att leva sina relationer via sin Status Feed. Är det inte bättre att ta sånt öga mot öga?
Man har ju en handfull vänner som kör det racet och det haglar in saker som "Fattar inte att du kunde göra såhär mot mig!?!?", "Detta trodde jag aldrig om dig..", osv.
För att sedan två dagar senare så står det: "Älskar dig av hela mitt hjärta, ge mig en chans till!".
För att sen ytterligare tre dagar senare se att det står: "Myskväll med älsklingen!" och relationsstatus är nu "I ett förhållande" och allt är frid och fröjd!
Sen går det 3 veckor, sen är relationsstatus ändrat till "Det är komplicerat", och så börjar allt om igen.. :)
