Glömde berätta en grej om i torsdags..

När jag skulle hem från sista barbesöket med Deniz så skulle jag hoppa på 4:an till Odenplan, men alla som känner mig vet hur vimsig och förvirrad jag är inne i stan.
Sätter mig på bussen och vinkar av alla andra som ska åt andra håll, bussen börjar rulla och jag letar runt i väskan efter min mobil.
Letar... Och letar... Och letar..
- MOBILEN...ÄR...BORTA...!!!

Får panik och kastar mig på stoppknappen och rusar av bussen, försöker orientera mig och komma på vilket håll jag kom från och börjar springa som en jagad indian!
Jag har aldrig puschat mig själv till den gränsen, och när jag väl var framme vid baren som precis höll på att stänga hade jag 590 i puls och fick verkligen inte fram ett ord..
Stod bara där och darrade och flåsade fram "moh... ooh.. bhii.. hii.. Lhh...."..

Hela personalstyrkan engagerade sig och började leta på golvet runt där vi satt, under soffan, under soffkuddar, på toan - and yeah, you name it..
Tills en skön snubbe ber om numret så vi kan ringa telefonen, smart så jag flåsar fram numret och vi börjar ringa..

Då känner jag i samma sekund hur det börjar vibrera och Engin Nursani's sköna stämma börjar sjunga loss i min väska....

Eehmm... Hoppsan kallopsan?
Tackade för mig och skyndade därifrån och tillbaka till busshållsplatsen.
Inser omedelbart att jag hade satt mig på fel buss och skulle därmed ha hamnat någonstans i Norge om jag åkt vidare..
För det hade jag gjort, jag har ingen koll på något så jag hade bara suttit där och väntat på att dom säger "Odenplan"..

Så vad har vi lärt oss av detta?
Jo, att man ska värdesätta sin prylar lite mer och ha större koll.
Se till att man vet vilken buss/tunnelbana/tåg man sätter sig på, speciellt om det är den sista.
Ha alltid mobilen på ljudlös men med vibrator, då hade jag aldrig behövt framstå så dum utan kunnat låtsas som om den var förlorad..

- Utöver det fick jag visa legitimation två gånger i torsdags.. ;) Sådant gör mig glad!