Bort med fettet.
Tjohodiloo, Alice i underlandet visade sig ha premiär på fredag så det var bara att glömma.
Precious vart det, och vi båda var supernöjda.
Det var verkligen en fin film med ett budskap, man kan om man vill.
Ingen annan än du själv är ansvarig för att göra ditt eget liv drägligt och lyckat.
Det spelar ingen roll vad du har i bagaget eller hur mycket motgångar du har, kämpa på och pressa dig själv så går allt!
Ett halvt kilo lösgodis ligger nu och äcklar sig i magsäcken, och jag har faktiskt ett snäpp ångest av det.
Middag på Tacobar gjorde ju inte heller susen för hälsan..
Men och andra sidan känner jag mig på det torra om man jämför med tex huvudpersonen i filmen, för där kan vi snacka Tacobar och lösgodis i tre-dubbla mängder - dagligen.
Något som slog mig var också att jag verkligen blir glad av att se tjocka människor på gymmet.
Jag blir glad för deras skull att dom kämpar på för att få bort skiten, och man kan tydligt se hur hårt dom satsar.
Dom har en lång väg att gå, men som en skådespelare i filmen sa..
Det är alltid ett litet första steg på varje lång resa, word!
Jag inspireras och ser upp till människor som kämpar hårt för att nå ett avlägset mål, bland annat riktigt feta människor som ger allt på gymmet..
Nu är det läggdags för imorgon väntar ytterliggare en arbetsdag! :)
Cheerio arrividerci!
Kommentarer
veronica
fint skrivet :D
Trackback
