Idag åkte vi iväg till en berömd restaurang långt uppe i bergen en bit från Alanya för att äta söndags-brunch tillsammans med Eko och hans fru Ayşe, mycket trevligt.
Kul att för en gångs skull göra något tillsammans under dagtid, då O inte är på kontoret.
Maten var bra men servicen däremot var inget att hänga i gran, allt tog så lång tid!
(Inte som när jag jobbar som servitris direkt, då är det speedo gonzales som gäller!)
Jag tror att stället var familjeägt, och lokalen hade kapacitet på för mycket gäster med för liten familj om man säger så..
Men det var lyckat ändå, det var så personligt och turkiskt när det var på det viset.
En turktant satt utanför restaurangen på gården och stekte gözleme (turkiska mat-pannkakor) på en öppen brasa, hönor gick omkring henne och kacklade samtidigt som barnen jagade varandra med pinnar.. Idylliskt! :)

Efter det åkte vi hemåt och hamnade på ett café med enorma fotöljer där jag och Ayşe ägnade oss åt tjejsnack medan karlarna drack té och spelade backgammon.

Nu har vi vart hemmavid ett tag och jag kom precis hem från 1 timmes joggingrunda eftersom jag inte gick till gymmet idag.
Jag sprang så lång att jag tappade bort mig, och det trodde jag fan var omöjligt för mig i Alanya?!
Först tyckte jag det var spännande, men ju längre jag joggade utan att känna igen mig desto mer nervös vart jag.
Och inte ville jag ringa O heller, för anledningen till att jag prompt skulle ut och springa i samma sekund som maten var färdig var för att jag fick en raseriutbrott och behövde avreagera mig med Marilyn Manson och löpning!
Fråga mig inte varför jag vart förbannad, för det kan jag inte riktigt sätta fingret på..
Tror att det startade då jag skypade med Charlotte, då han höjde volymen på TV'n..
HALLÅ, SER DU INTE ATT JAG SITTER OCH SKYPAR HÄR?!?!?!?
Och sedan satt jag i tystnad och provocerade igång mig själv, tills jag höll på att spricka, och han sitter där och förstår ingenting..
Jaja, röda veckan kanske är på g, det skulle vara en godtagbar ursäkt! ;)