Med risk att låta tjatig så lämnade ju Quinton oss idag.
Han fortsätter på företaget men hädanefter på vårt kontor i Wien..
Jag tycker enormt bra om Quinton och jag anser att vi har en god relation både arbetsmässigt och privat, därför är det en stor förlust att han har lämnat oss..

Jag stod igår och pratade med Jackie om att jag har blivit ganska likgiltig då det kommer till farväl och uppbrott med människor.
Förmodligen beror det på att jag har gått igenom en del uppbrott i mina dagar som tagit mig väldigt hårt och därmed blivit starkare och starkare på den fronten, kött på benen så att säga.
Självklart är det inte sunt att känna sig likgiltig inför att inte ha en människa man står nära tätt inpå sig längre.
Det är något som normalt sett upprör människor, men jag misstänker att jag har blockerat sådana känslor på något jäkla vänster..

Jag är medveten om att jag borde vara upprörd av att abrupt tappa kontakt eller glida isär med en person som står mig nära, och jag tycker att det är tråkigt men jag får inte den här känslan av nedstämdhet, saknad eller liknande.
Klart jag hellre önskat att saker och ting vore annorlunda, att man slapp avsked eller att förlora människor, men och andra sidan så är det en stabil känsla jag får som gör att jag ser klarsynt på hela situationen och förstår att det gör absolut inte saken bättre från mitt eget perspektiv om jag lägger energi på att må dåligt över det.

Och det här är absolut inget man kan styra över, jag har som sagt haft en del uppbrott där antingen jag har valt att bryta kontakt med en närstående, dödsfall, avsked i form av flytt eller uppbrott med en kärlek.
Jag har mått enormt dåligt över det och hade gjort vad som helst för att situationen skulle se annorlunda ut MEN ibland är man maktlös vilket man måste inse, och då får man acceptera att det är som det är och gå vidare.

På ett sätt är jag glad att jag idag är så pass 'hårdhudad' då det kommer till dessa saker, och ibland skäms jag för jag att jag känner mig känslokall.
Men återigen är det inget jag kan styra över, och det besparar mig själv en hel del smärta så vi får se det från den positiva sidan.

Det som var poängen med detta inlägg var att jag sa till Jackie att jag är ganska oberörd nu förtiden, men gissa vem som sedan lämnade kontoret med tårar i ögonen imorse efter avskedet till Quinton? Haha..